Joachim av Fiore (1130-1202)

 

Joachim av Fiore var cisterciensmunk och ledare för en väckelserörelse i Italien som ledde till grundandet av en ny orden på 1100-talet. Han föddes i Celico i Kalabrien omkring år 1130. När han var i trettioårsåldern lämnade han sitt arbete och reste till Det heliga landet där han upplevde en djupgående omvändelse. Här väcktes den stora kärlek till Skriften som kom att påverka hela hans återstående liv. Efter att ha återvänt till Italien levde han en tid som eremit, och anslöt sig sedan till ett cistercienskloster i Corazzo, där han blev abbot 1177.

Joachim insåg snart att det traditionella monastiska livet inte var rustat att möta den kris som vid denna tid skakade kyrkan och samhället. Tillsammans med flera vänner och med stöd av Siciliens politiska ledning, tog han därför initiativet till en ny orden, där klostret i San Giovanni i Fiore blev centrum. Han kritiserades av cistercienserna som menade att han övergett dem, men togs i försvar av påvar och kejsare.

Joachim av Fiore efterlämnade en andlig skatt i form av bibelkommentarer, där ett radikalt kristet lärjungaskap lyser igenom. Han var en profetisk röst i kyrkan, som uppmanade alla som ville lyssna att leva evangeliets enkelhet och ödmjukhet i en tid av våld och tumult. I synnerhet är han ihågkommen för sin teologi om den heliga Treenighetens väsen, liksom för de profetior om en ”Andens tidsålder” som kom att inspirera många förnyelserörelser i kyrkan under 1200-talet.

Joachim dog i sitt eremitage den 30 maj 1202, där han valt att tillbringa den sista tiden av sitt liv. Hans minnesdag är den 29 maj.

 

 

Comments are closed.