Dagen efter Petrus och Paulus fest lyfter kyrkan i öst fram samtliga tolv apostlar i åminnelse och tacksamhet. Det är en dag till minne av dem som stod Jesus närmast, dem han själv utvalde för att föra evangeliet till jordens yttersta gräns. Denna dag påminner oss om hur Jesus, när han såg hur hjälplösa folkskarorna var, som får utan herde, fylldes av medlidande och kallade till sig de tolv för att göra dem till evangeliets sändebud i handling och ord.

Hela apostlakollegiets fest är alltså en påminnelse om att kyrkan är byggd på apostlarnas grund, de som är vittnen till Kristi uppståndelse och den kristna trons främsta beskyddare. Apostlarna och deras efterföljare är i det nya förbundet Kristi tjänare i uppdraget att i enhet och harmoni bygga kyrkans gemenskap genom Ordets tjänst och Andens kraft och urskillning.

Denna uppgift är dock endast en konsekvens av apostlarna främsta kallelse: att vara med Jesus – att leva med honom och i honom. Vår tids arvtagare till den apostoliska tjänsten måste på samma sätt komma ihåg att det alltid är deras viktigaste kallelse: bara om de lever nära Jesus kan de vägleda människor till frälsningens källa, Kristus, han som själv är Evangeliet.

Evangelisterna är de första som talar om apostlakollegiets enhet. Enheten mellan kyrkans ledare är en förutsättning för ett trovärdigt vittnesbörd om försoning och frid.

Apostlafurstarna Petrus och Paulus blev båda enligt den tidiga kristna traditionen martyrer i Rom på 60-talet. Vilken tid på året det skedde finns dock inga uppgifter om. Bakgrunden till att de firas samtidigt den 29 juni är att deras kvarlevor temporärt flyttades just detta datum i samband med en förföljelseperiod år 257. Det ledde till att den dagen, i såväl öst som väst, kom att bli en de tidigaste kristna festerna.

Låt oss vörda Petrus och Paulus, kyrkans två stora ljus, ty de lyser på trons himmel, sjunger kyrkan i öst i sin liturgi på apostladagen. Men när vi firar de stora apostlarna är det ändå inte deras personer som står i centrum. Det är deras martyrium, vittnesbördet i liv och död, vi firar. Den tro på vilken de grundade den kyrka som vi, två tusen år senare, är en del av. ”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten.” Apostladagens ställning, och dess plats en kort tid efter pingst, riktar vår uppmärksamhet mot trons och kyrkans apostoliska grund. Det finns inga bevis för Guds existens. Det finns bara vittnen. Apostlarna är trons ursprungsvittnen och garanter.

Kyrkans enhet står i centrum denna festdag. Enheten omkring den apostoliska tron, men också enheten kring både Petrus och Paulus. Deras olika, och kompletterande, kallelser och nådegåvor utgör tillsammans kyrkans apostoliska grund. Vi vet att det tidigt fanns en spänning mellan de två apostlarna, de förstod inte alltid varandra och kunde vara frispråkiga i sin kritik mot varandra. Här finns latent spänningen mellan ämbete och karisma, ordning och frihet, eller om man så vill: mellan väst och öst i kyrkans tradition. Petrus är apostel enligt ordningen. Paulus är undantaget som bekräftar regeln. Han är kallad av Gud till apostel vid sidan om ordningen och har därmed ofta fått stå symbol för kyrkans karismatiska ämbete.

När Petrus och Paulus står tillsammans – när kyrkan andas med sina bägge lungor – blir kyrkan frisk, stark och enad, och kan stå i försoningens tjänst för en hel värld. Deras uppdrag som apostlar var olika, men de förenades i en gemensam tro: Bekännelsen av Jesus som Messias, den levande Gudens son.

I Irenaeus av Lyons liv framträder förbindelsen mellan den apostoliska tiden och urkyrkan. Irenaeus föddes i början av 100-talet i Smyrna i Mindre Asien. Till skillnad från de flesta av sina samtida, också inom kyrkan, hade han förmånen att få växa upp i en kristen familj. Som ung blev han dessutom lärjunge till den lokale biskopen, Polykarpos, som i sin tur hade varit lärjunge till aposteln Johannes.

Från Smyrna sändes Irenaeus som präst till den unga kämpande församlingen i Lyon, för att bistå dess åldrige biskop Fotinus. Medan Ireaneus var på en resa till Rom bröt förföljelser ut i hans nya hemstad, och bland martyrerna fanns biskopen. När han återvände vigdes han till stadens nya biskop.

Under det andra århundradet hotades kyrkan inte bara av förföljelser utifrån, utan också genom irrläror i de egna leden, i synnerhet av gnostiska kristendomstolkningar. Vid den här tiden fanns varken en enhetlig trosbekännelse, en utarbetade troslära eller ens en gemensam bibel. Irenaeus fick kämpa hårt för att bevara kyrkan i den tro som han mottagit under sin uppväxt.

Han skrev en rad böcker, bland andra Mot heresierna och Bevis för den apostosliska tron, där han både vederlade irrlärorna och argumenterade för den katolska tron. Gnostikernas ville ställa Gamla testamentet mot Jesu undervisning, men Irenaeus betonade Gudsuppenbarelsens enhet från Israel till Kristus. Mot gnostikernas förakt av det materiella betonade Irenaeus skapelsens godhet och gudomliga ursprung. Dessutom visade han hur människans frälsning tog sin början i Guds människoblivande i Jesus Kristus och kuliminerade i hans död på korset.

Här gavs ett avgörande bidrag till den kristna teologin. Med Irenaeus läggs en grund för hela den tidigkristna förkunnelsen. Dessutom var han den förste som klart och tydligt pekade ut de fyra evangelierna Matteus, Markus, Lukas och Johannes som kanoniska, och de som kyrkan skulle följa.

Trots att Irenaeus fick ägna så mycket av sitt liv åt att strida för evangeliet var han ingen stridslysten man, utan tvärtom. När en konflikt uppstod i en del av kyrkan angående datum för firandet av påsken, ryckte han genast ut för att försöka försona parterna. På så sätt, skriver kyrkohistorikern Eusebius, levde han upp till sitt namn: Irenaeus betyder”fridsstiftare”.

Förhållandet mellan mänskligt och gudomligt i Jesu person utgjorde den avgörande teologiska tvistefrågan i den tidiga kyrkan. Den rörde det allra innersta i den kristna identiteten: vem är egentligen Jesus av Nasaret? Den som på 400-talet mer än någon annan kom att personifiera försvaret av Kristi gudom var Kyrillos av Alexandria. År 412 efterträdde han sin morbror, Theofilos, som biskop i Egypten. Kyrillos var en man med hårda nypor och visade inte alltid det försonande sinnelag som meningsmotsättningar mår väl av. Men i den grekisktalande kristenheten kom han att räknas som en av kristologins giganter.

När ryktet nådde Alexandria att Konstantinopels nye biskop, Nestorios, hade började predika att Maria bara födde Jesu mänskliga natur, beslöt Kyrillos att skriva till denne. Det blev inledningen till en brevväxling som fick den motsättning som rådde att komma i dagen. Medan Nestorios inte kunde acceptera att Maria kallades Theotokos, Gudaföderska, framförde Kyrillos en djärv teologi: Gud har i Kristus kommit människan så nära som bara den kan göra som förenar sig med all mänsklig erfarenhet, från födelse till död. Det eviga Ordet har stigit ned från sin himmel och solidariserat sig med alla människor, men utan att lämna sin gudomlighet bakom sig.

Spänningen mellan Kyrillos och Nestorios ledde till en kris som skakade hela kristenheten. Den nådde sin kulmen i ett tumultartat koncilium i Efesos 431, där man slutligen tog ställning för bruket av namnet Theotokos. Det handlade dock inte så mycket om Maria, utan om vem den son hon födde var: Gud av Gud, av samma väsen som Fadern.

För oss senare tiders kristna kan den unga kyrkans strider om kristologin ibland tyckas överdrivna. För Kyrillos, liksom de övriga kyrkofäderna, rörde det sig om något som var avgörande för människans frälsning: om inte mänskligt och gudomligt fullt ut förenades i Kristus kan inte heller människan genomträngas av Gud i sina djupaste skikt. Men om det var Gud som föddes till världen, som avlades i jungfrun, låg i krubban och ammades av Maria, då är hoppet inte ute ens för den som fallit sju gånger sjuttio gånger.

Så lärde Kyrillos av Alexandria, biskopen som kallats ”trons pelare”. Han dog i Alexandria den 27 juni 444, och vördas av kyrkorna i både öst och väst.

Under sommaren firar den kaldeiska och östsyriska kyrkan den helige Mari, som var Syriens, Mesopotamiens och Persiens apostel. Mari var lärjunge till Addai, enligt traditionen den främste bland de 72 lärjungar som sändes ut av Jesus.

Källorna till Maris liv är osäkra och motsägelsefulla, men framhåller särskilt de östsyriska kyrkornas mycket tidiga ursprung. Enligt dessa traditioner utvalde Addai sin lärjunge Mari att fortsätta dennes missionsuppdrag österut. Efter att ha fått sitt mandat reste han till östra Mesopotamien och nådde ända till den iranska platån med evangeliet. Han grundade kyrkorna i Nisibis och Kashkar och missionerade även i den persiska huvudstaden Seleucia-Ctesifont. Det sägs att i varje kyrka han var med och byggde placerade han ikoner av Kristus och Maria.

En av de allra äldsta eukaristiska bönerna, fortfarande i bruk i östsyriska liturgier, tillskrivs Addai och Mari. De två apostlarna firas på olika dagar inom olika delar av den östliga kristenheten.

På 1000-talet sändes David av Munktorp tillsammans med S:t Eskil och S:t Botvid från England för att missionera Sverige, i synnerhet trakten kring Mälaren. Samtliga tre var munkar och vigdes vid sin ankomst till Sverige till missionsbiskopar.

Davids mission tog sin utgångspunkt i Munktorp i Västmanland. Här berättas det att han gick ”om dagarna omkring i byarna och gårdarna, förkunnade Guds ord och omvände och döpte, men om nätterna låg han i helig vaka och bön och anbefallde under tårar åt Guds beskydd sig själv och de talrika barn som han hade vunnit för Herren.”

De berättelser som finns om honom ger bilden av en blid och kärleksfull man, med en särskild kärlek till barn. Genom ett mirakel hjälper han en lite pojke som svalt en nål, och i en annan berättelse räddar han en gosse som suttit fast i en djup brunn i tre dagar. ”Vad faderlig och trofast vård!”, som det sägs i en av texterna om honom.

Till skillnad många av sina medbröder bland missionärerna blev David inte martyr, trots att han många gånger orädd predikade i områden där fientligheten mot den kristna tron var stor. Han blev en gammal man, och med åren tilltog hans närsynthet och tankspriddhet. En dag när han stod i kyrkan hängde han ifrån sig sina vantar – på en solstråle! En tjänare som skickats att hämta de bortglömda vantarna blev vittne till miraklet.

David byggde en kyrka i Munktorp i Västmanland och var också den förste biskopen i Västerås. Han räknas som Västmanlands apostel och som skyddshelgon för Västerås stift. På senare tid har han även fått ge namn åt S:t Davidsgården i Rättvik.

Johannes döparen är tillsammans med jungfru Maria, den som står Jesus allra närmast under hans liv på jorden. Ikonostasen i ortodoxa kyrkor visualiserar detta genom att Guds moder och Förelöparen alltid är avbildade närmast Kristus, till vänster och höger om honom. Utöver Jesus är Johannes och Maria också de ända vars jordiska födelsedagar kyrkan firar. Redan på 300-talet, när julens datum fastställdes, började Johannes födelsedag firas den 24 juni; evangelierna anger att han var sex månader äldre än Jesus.

Mitt i sommaren lyser Guds leende mot oss i Johannes döparens födelse, som en manifestation av Guds barmhärtighet och trohet mot sina löften. Orden om att Gud visar barmhärtighet återkommer ett antal gånger i denna festdags evangelietexter, samtliga hämtade från Lukasevangeliets första kapitel. I sin lovprisning utbrister Sakarias: ”Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund”. Det är inget dagsfärskt löfte som refereras till. ”Är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv.” Det är ett av de viktigaste budskapen som framträder vid en läsning av Gamla Testamentet, liksom i studiet av kyrkans historia.

I Johannes döparens födelse uppenbarar Gud sin barmhärtighet genom att skapa liv där inga förutsättningar för liv existerar. ”Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne”, heter det om Elisabet, Johannes mor. Elisabet var ofruktsam och kunde inte få barn. Ett märkligt mönster i den heliga historien framträder, det som börjar med Sara, fortsätter med Rebecka liksom Simsons mor. I historierna om alla dessa kvinnor som födde barn fast de var ofruktsamma, lyser inte bara Guds barmhärtighet mot dem. Här finns ett profetiskt paradigm: berättelserna utgör tecken. Gud skapar liv där inget liv finns. Med Johannes närmar vi oss frälsningshistoriens klimax. Den han skulle bana väg för, Kristus, föds inte bara av en kvinna som är ofruktsam. Det är mer osannolikt och underbart än så – han föds av en jungfru! Och genom Jesu födelse bryts den andliga ofruktsamhetens förbannelse i mänskligheten.

Johannes döparens födelse är en profetiskt laddad fest mitt i sommaren: ”Så skall hans folk få veta att frälsningen är här, men förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.” När kyrkan firar mässan inleder hon med att be om Guds barmhärtighet. Kyrie eleison, Herre, förbarma dig! I dag strömmar Guds barmhärtighet mot oss genom Johannes födelse, och kyrkan ber i sin gudstjänst: Skänk oss din Andes nåd och glädje, och styr våra fötter in på fredens och frälsningens väg.

Den enda befintliga källan om Onofrios den Stores liv liv härrör från asketen Pafnutios, som mötte honom i den egyptiska öknen. Pafnutios berättar att han begett sig ut på vandring för att studera eremiternas liv, för att på den vägen komma fram till om det kunde vara en livsform även för honom.

Efter att ha vandrat i sjutton dagar stötte han på en vildliknande gestalt med långt skägg, endast iklädd ett höftskynke av blad. Skrämd av åsynen rusade Pafnutios uppför ett berg, men figuren ropade på honom: ”Kom hit, du gudsman, för jag är också en människa som har sökt mig till öknen av kärlek till Gud.”

Han vände tillbaka och började samtala med en eremiten, som presenterade sig som Onofrios, och förklarade att han tidigare hade varit munk i ett stort kloster i Thebe. Nu hade han levt eremitliv i 70 år. Under alla dessa år hade hans enda besökare varit en ängel som inför varje söndag kom till honom med eukaristins heliga gåvor. Onofrios tog med sig Pafnutios till sin grotta och de samtalade till solnedgången. Då upptäckte de plötsligt hur bröd och vatten, som genom ett under, fanns utanför eremitens grotta, och de delade en aftonmåltid tillsammans.

Den natten tillbringade de två i bön, och när gryningen kom insåg Pafnutios att Onofrios var döende. Han frågade Onofrios om han ville att han skulle bosätta sig i grottan när denne dött, men Onofrios förklarade för honom att det inte var hans kallelse. ”Du skall verka i Egypten och leva bland bröderna.”  Han välsignade sedan vandraren som kommit till honom, innan han en därefter insomnade. När Onofrios dog lyste ett himmelsk ljus upp hans kropp och Pafnutios hörde änglar sjunga.

Eftersom landskapet var stenigt kunde Pafnutios inte gräva en grav att lägga Onofrios åt kropp, och placerade den därför i en håla i berget. När han begravt honom rasade den grotta där Onofrios levt igen och den palm som försett honom med dadlar vissnade ner. Pafnutios tog det som ett tecken på att han inte skulle stanna.

Onofrios vördas kyrkan i både öst och väst. I den koptiska kyrkan i Egypten och Etiopien firas han den 23 juni.

Den unga kyrkan utgjorde ett tvärsnitt av befolkningen i det romerska riket. När slavar och senatorer sida vid sida gick till Herrens bord gestaltades en jämlikhet som världen aldrig hade skådat. Även kyrkans synaxarium speglar denna mångfald, och i dag firas en romersk senator, Paulinus av Nola, som omvände sig i mötet med evangeliet och bröt upp från sitt tidigare liv.

Paulinus föddes i Bordeaux år 354. Som son till en romersk patricier och utbildad av den berömde filosofen Ausunios, spåddes han en lysande framtid. Han utnämndes till prefekt i Rom, men kallades av Gud att gå en annan väg och leva ett annat liv. År 389 lät han döpa sig och inledde nu ett liv i Guds tjänst. Tillsammans med sin spanska hustru, Therasia, sålde han alla sina ägodelar och flyttade till Spanien. En kort tid efter ankomsten dog deras förstfödde son, endast åtta dagar gammal. De bildade nu en kommunitetsliknande gemenskap som framför allt ägnade sig åt socialt arbete.

I Barcelona hade Paulinus motvilligt accepterat att låta sig prästvigas under julen 393. Några år senare lämnade han och hans hustru Barcelona och flyttade till Nola i närheten av Neapel i södra Italien. Ett viktigt skäl till flytten var att 200-talsmartyren Felix var begravd där. Paulinus hade redan i sin ungdom påverkats starkt av dennes exempel och framhöll det som avgörande för hans egen omvändelse. Varje år skrev han en dikt till Felix ära på dennes minnesdag.

Efter att hans hustru hade dött valdes Paulinus till Nolas förste biskop omkring år 410, en uppgift han hade fram till sin död. Att han var lämpad rådde ingen tvekan om. Han stod också i förbindelse med en rad av samtidens ledande gestalter inom kyrkan: Ambrosius av Milano, Hiernonymus, Augustinus av Hippo och Martin av Tours. De hyste alla stor uppskattning för Paulinus, och lyfte fram dennes väg i Jesu efterföljd som en förebild för alla kristna.

Paulinus var en betydande författare och diktare, en av senantikens främsta inom kyrkan. Åtskillig av hans omfattande korrespondens finns bevarad, bland annat fortsatte han efter omvändelsen att brevväxla med sin lärare, Ausonios. Paulinus betygade denne sin förblivande vänskap samtidigt som han framhöll att hans liv nu hade fått helt nya prioriteringar.

Paulinus dog i Nola den 22 juni 431, där hans minnesdag årligen firas med stora festligheter.

I dag firas minnet av Luigi Gonzaga, som dog 23 år gammal medan han på Roms gator bistod människor som blivit offer för pesten. Luigi föddes 1568 i närheten av Mantova i Italien. Han var äldste son till Ferrante Gonzaga, som var arvinge till en av de mest välrenommérade familjerna i Lombardiet.

Hans far hade ambitioner att förbereda sin son för en politisk och militär karriär. Efter att han själv blivit rådgivare hos kungen av Spanien sände han honom till det spanska hovet Men för Luigi, med sin kärva läggning och stränga karaktär, stod friden endast att finna i ett enkelt liv i Kristi fotspår. Han reagerade starkt mot korruptionen och ytligheten i den omgivning han tvingats leva i, och utmanade det omgivande samhället i evangeliets namn och med dess metoder.

Redan i 17-årsålde präglades Lugi av ett intensivt böneliv med en önskan att hänge ge åt de mest förödmjukande former av tjänst för medmänniskorna. Trots sin fars häftiga protester bestämde han sig för att ansluta sig till Jesu sällskap. Luigi avsade sig alla de titlar han skulle ha ärvt, och begav sig till jesuiternas utbildning i Rom för att förbereda sig för löftesgivning och prästvigning. Från den tiden och fram till sin död, fem år senare, ägnade han all den tid han fick tillåtelse till av sina överordnade till att betjäna de sjuka.

Luigi Gonzaga sökte och fann Kristus, som han själv brukade säga, i de minsta av sina bröder som behövde omvårdnad. Han förtärdes bokstavligen av sin kärlek till sina medmänniskor.