Iñigo de loyola föddes i en adlig familj i Baskien, och tanken var att han skulle få en ställning som hovman. Själv drömde han om ett äventyrligt liv som riddare. Men hans bana fick ett helt annat förlopp. När Pamplona belägrades av fransmännen 1521 blev han sårad. Det blev en lång konvalescens och han fördrev tiden med att läsa de böcker som fanns till hands, bland annat några böcker om Jesu liv och om helgonen. De berörde honom djupt och han började nu söka Guds vilja med sitt liv.

Vid ett besök i vallfartsorten Montserrat lade han av sina vapen och klädde sig i pilgrimsdräkt. Under ett år levde han ett liv i bön och avskildhet i staden Manresa och inledde de anteckningar som skulle göra hans erfarenheter tillgängliga för andra. Det utvecklades med tiden till Ignatius Andliga övningar, som syftar till att med hjälp av bibelmeditationer fördjupa den kristna tron. Ignatius metod bygger på en fyra veckor lång retreat där den som ”övar sig” med bistånd av en vägledare vandrar genom Jesu liv i evangelierna för att därigenom urskilja Guds vilja. Bönen kom att inta en central plats för Ignatius under återstoden av hans liv. Han hade ett utpräglat intresse för människor och visade en stark kärlek till lidande och fattiga som han bistod på olika sätt.

Genom sitt hängivna liv i enkelhet och överlåtelse drog Ignatius andra till sig och 1534 avlade han tillsammans med sex bröder som samlats kring honom ett fattigdomslöfte. Gruppen tog namnet Compañia de Jesús, Jesu sällskap. De begav sig tillsammans till Rom, och i la Storta hade Ignatius en upplevelse av Treenigheten som stärkte honom i hans kallelse.

Jesu Sällskap, som vanligen kallas Jesuitorden, stadfästes av påven 1540. Ignatius blev ordens förste föreståndare, och intill sin död var han verksam med att organisera och leda den. Den spreds sedan snabbt över Europa, och utvecklades till en missionerande rörelse som fick inflytande i många delar av världen. Fyra sekler senare är den ignatianska spiritualiteten spridd och tillämpad i stora delar av kristenheten.

Under slutet av 1700-talet, när William Wilberforce var tonåring, landsteg engelska fartyg på den afrikanska västkusten och tillfångatog årligen mellan 35 000 och 50 000 afrikaner, som skeppades över atlanten och såldes som slavar. Kampen mot denna lukrativa verksamhet, genom vilken många hade byggt upp stora förmögenheter, kom att bli en hjärtefråga för Wilberforce och han är den främste symbolen för slaveriets avskaffande.

Under hans uppväxt fanns dock inte mycket som tydde på den inriktning hans liv senare skulle få. William Wilberforce föddes i Hull 1759 där han växte upp i en förmögen familj. Han levde ett tämligen lättsinnigt liv under studieåren, men hade politiska ambitioner och lyckades bli invald i det engelska parlamentet 1780. Redan som mycket ung fick han prestigefyllda uppdrag.

Nu följde en period när han började reflektera över sitt livs mening. Han rannsakade sitt hjärta och kände sorg över den avsaknad av innehåll hans liv hade utöver att nå egen framgång. Det ledde till en kris som kulminerade i en andlig nyfödelse under påsken år 1786. Från den stunden räknade han sig som en personlig kristen.

Wilberforce kom nu att engageras av den känsliga frågan om slaveriet. Redan 1787 lade han fram en första motion i parlamentet som syftade till slaveriets avskaffande, men denna röstades omgående ner. Kampen mot slaveriet kom nu att få högsta prioritet för William Wilberforce. Gång på gång blev hans motioner nedröstade, men trots nederlagen gav han inte upp sina ansträngningar. 1807 kröntes hans strävan till sist med framgång när parlamentet röstade igenom ett lagförslag som förbjöd slaveriet på allt brittiskt territorium, en händelse som beskrivits som en avgörande vändpunkt i modern historia.

Wilberforce fortsatte nu att vara verksam som ett trons vittne inom en rad andra områden: han uppmuntrade till mission i Indien och bland de frigivna slavarna, och han grundade Bibelsällskapet i sitt eget land.

William Wilberforce dog den 29 juli 1833 i en ålder av 73 år. Hans tre söner kom att bli några av den engelska kyrkans mest inflytelserika andliga ledare.

Många kyrkor, och inte minst kloster, firar i dag minnet av Marta, Maria och Lasaros, Jesu vänner och värdar i Betania. Evangelierna berättar inte bara om de män och kvinnor som slog följe med Jesus, utan också om dessa vänner till Jesus som inbjöd honom till sitt hem och drogs djupt in i mysteriet med hans död och uppståndelse. I Johannesevangeliet heter det att ”Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros”.

Marta tog emot Jesus och betjänade honom, liksom Jesus hade kommit i världen för att tjäna och vara ett tecken på den kärlek som älskar intill slutet. Maria av Betania skildras i evangelierna som en person som inte bekymrade sig om något annat än att öppna sitt hem och sitt hjärta för Jesus och lyssna till hans ord. I Johannesevangeliet är det hon som smörjer Jesu fötter med en välluktande olja och torkar dem med sitt hår, en profetisk handling genom vilket hon smörjer Jesu kropp inför hans begravning.

Lasaros är vännen som Jesus älskade och kallade åter till livet strax innan han själv skulle ge sitt eget liv. Med detta sista tecken innan han gav sitt liv, profeterade Jesus om sin kommande uppståndelse. Hon Marta, Maria och Lasaros fick Människosonen, som inte hade något ställe där han kunde vila sitt huvud, en viloplats och en nära och djup vänskap.

I den monastiska traditonen finns en särskild förkärlek för dessa tre syskon. Klostrens människor har alltid känna igen Jesus i sina gäster och tjänat honom i dem, i likhet med Marta, Maria och Lasaros som lyssnade till Ordet, levde i gemenskap med Jesus och igenkände honom som knackade på deras dörr som den Messias som kommit för att välkomna dem i sin Faders hus.

S:t Botvid, ett av Sveriges första kända helgon och martyrer, har firats den 28 juli ända sedan medeltiden. Botvid föddes troligen i slutet av 1000-talet och var son till Sven och Bänkfrid. Man vet också att han hade en storebror som hette Björn. De bodde i Hammarby, ett par hundra meter från den plats där Botkyrka kyrka ligger i dag. Under en resa till England träffade Botvid en präst och blev kristen. När han återvände hem började han dela med sig av sin kristna tro.

En vårdag strax efter hemkomsten från England gav sig Botvid ut för att fiska tillsammans med sitt husfolk. Vid en liten ö där fiskelyckan först skulle prövas kunde de inte stanna eftersom ägaren, Bo, begärde att få en fjärdedel av fångsten. Då rodde de vidare till en av de små holmarna längre bort. Fisken följde då efter dem och snart var deras båtar fyllda, medan grannarna inte fick något alls. Detta mirakel påverkade Bo så starkt att även han blev kristen.

Undret med fiskafänget har lett till att fisken blivit Botvids ena symbol. Den andra, yxan, anspelar på hans död. Den sista av de många barmhärighetsgärningar han utförde var friköpandet av en fånge av slavisk härkomst. Sedan Botvid undervisat honom i den kristna tron och återskänkt honom friheten ville han hjälpa honom tillbaka till sitt hemland. Botvid och hans tjänare, Esbjörn, följde med på vägen för att bistå den förre slaven att komma med ett skepp. Men då de tre männen under natten rastade på Rågö i den sörmländska skärgården överföll den frigivne sina följeslagare och dräpte dem båda med Botvids egen yxa. Därefter rymde han sin väg.

När Botvid inte kom hem började hans bror, Björn, tillsammans med prästen Henrik, söka efter de saknade. Gud sände en vit fågel av ett slag som de aldrig tidigare sett för att visa var kropparna fanns. När de närmade sig ön flög fågeln från båten, satte sig i trädet under vilket Botvid låg, och stämde upp en ljuvlig sång. När Björn kom i land fann han först Esbjörns ben och sedan Botvids oskadade kropp. “En källa med det ljuvligaste och klaraste vatten vällde fram där blodet droppat ned från den heliges sår”, heter det i krönikan. När de tagit hand om den döde flög den vita fågeln upp mot himlen och visade sig aldrig mer. Traditionen berättar också att Botvids lik gav ifrån sig den ljuvligaste doft och när hans blinda tjänarinna tvättade sitt ansikte i samma vatten i vilket man tidigare tvättat hans kropp, återfick hon sin syn.

Botvid fick sin grav i Botkyrka. En träkyrka uppfördes till hans ära och invigdes av två biskopar år 1129. Den ersattes 1176 av en stenkyrka som delvis står kvar än idag.

Motgångar kantade Lina Sandells livsväg, men i livets stormar fann hon en trygg hamn i Gud. Denna livserfarenhet blev också huvudtemat i hennes sångdiktning.

Lina Sandell, eller Carolina som hon egentligen hette, föddes år 1832 i Fröderyd i Småland, som dotter till prästen Jonas Sandell och hans maka Fredrika. Hon var ofta sjuk under uppväxten och sängliggande långa perioder. Tiderna av stillhet och avskildhet använde hon till att skriva dikter. En av hennes favoritplatser för bön, reflexion och poetiskt skapande var i skuggan av en stor ask som stod intill prästgården där hon växte upp.

När hon en dag klättrade upp i trädet upptäckte hon att där fanns fågelbon väl dolda i det väldiga grenverket. Betraktelsen av fåglarna i sina trygga bon inspirerade henne att skriva psalmen ”Tryggare kan ingen vara”, där fåglarnas ”trygga nästen” blev en sinnebild för den kristnes trygghet i Gud.

Dikten publicerades första gången 1855. En tid därefter, under en ångbåtsfärd på Vättern, blev hon vittne till hur hennes far sveptes med av en våg och drunknade. Lina Sandell, som då var 26 år, stod sin pappa mycket nära. Händelsen var djupt traumatisk för henne, samtidigt som hon på något sätt kände sig förberedd genom just den psalm hon fått skriva. Den bar på ett budskap som nu mer än någonsin var aktuellt för henne själv:

”Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.”

Vid den här tiden bildades Evangeliska Fosterlandsstiftelsen med Carl Olof Rosenius som ledare. År 1861 anställdes Sandell av stiftelsen, bland annat med uppgift att översätta och skriva andliga sånger. Många av hennes sånger tonsattes av Oscar Ahnfeldt, som också bidrog till deras spridning i hela Skandinavien.

Under sin levnad skrev Lina Sandell omkring 1700 dikter. Hon är den enskilda person som gett flest bidrag till den sångskatt som 1800-talets väckelser efterlämnat i svensk kristenhet. Hennes sånger bärs upp av en varm förtröstan på en kärleksfull Gud som har omsorg om sina barn och alltid vill dem väl, ett tema som ofta kontrasteras med de svårigheter och prövningar som barnen möter här i världen. Flera av hennes sånger hör än idag till de mest älskade och sjungna, sådana som ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”En liten stund med Jesus”.

Lina Sandell gifte sig 1867 med handlaren C.O. Berg i Stockholm, och antog då namnet Linda Sandell-Berg. Hon dog i Stockholm den 27 juli 1903.

John Stott var en av 1900-talets ledande teologer och ledargestalter inom den internationella evangelikala rörelsen. Han var arkitekten bakom den så kallade Lausannedeklarationen 1974, där evangelikala kyrkor och rörelser från hela världen formulerade en gemensam hållning i frågor som rörde mission och evangeliets trovärdighet i den moderna världen. När John Stott dog beskrev BBC honom som en person ”med förmågan att förklara komplicerade teologiska ämnen så att vanligt folk kunde förstå”. 2005 listades han av tidskriften Time som en av världens hundra mest inflytelserika personer.

John Stott växte upp i London, hans far var agnostiker medan hans mor tog med sina barn till den närliggande All Souls Church. I sjuttonårsåldern mötte John Stott en kristen förkunnelse som lämnade djupa intryck och ledde honom till personliga ställningstaganden på trons väg. Han började studera teologi och blev 1945 ordinerad inom den anglikanska kyrkan. Stott började predika i All Souls Church i London, där han växt upp, den församling som han förblev trogen livet ut.

Under John Stotts ledarskap kom den evangelikala rörelsen i England att utvecklas från en marginell företeelse till en viktig kraft inom den anglikanska kyrkan. Stott, som alltid hävdade Skriftens auktoritet, gjorde upp med ett snävt fundamentalistiskt förhållningssätt till Bibeln, och förde in ett liturgiskt och sakramentalt medvetande bland evangelikaler. Hans förkunnelse var intellektuellt utmanande med fokus på det väsentliga i evangeliet Genom sitt författarskap, och allt fler resor, blev hans påverkan på en hel generation betydande. ”Om evangelikaner kunde välja en påve, skulle Stott ligga nära till hands”, skrev en kolumnist i New York Times 2004.

John Stott ingick aldrig äktenskap; att förbli celibatär var Guds kallelse till honom, som han själv uttryckte det, för att han skulle kunna ägna sig helt åt evangeliets tjänst. Hans pastorala sinnelag och enkla livsstil – han gav i stort sett alla intäkter för sina många böcker till välgörande ändamål – gjorde honom respekterad och älskad i vida kretsar. Stott var även en mycket kunnig och hängiven ornitolog. Han insomnade i en ålder av 90 år, den 27 juli 2011, medan han lyssnade till Händels Messias.

Kyrkorna i väst firar i dag minnet av Jakob, Sebedaios son, även kallad Jakob den äldre eftersom det finns ytterligare en Jakob bland Jesu tolv apostlar. Evangelierna berättar hur Jesus vandrade utmed Galileiska sjön och såg Jakob och hans bror, Johannes, i en båt där de lagade näten efter att ha varit ute och fiskat. Jesus kallade på dem och förklarade att han skulle göra dem till människofiskare. Matteus berättar att ”de lämnade genast sina nät och följde honom”.

Jakob hörde till de första som Jesus kallade, och tillsammans med Johannes och Petrus var han en av Jesu mest förtrogna lärjungar. De tre var med när Jesus uppväckte Jairus dotter, liksom när han förklarades på Berget Tabor och våndades i Getsemane. Jakob tycks ha varit impulsiv med ett häftigt temperament, något som gav honom smeknamnet ”åskans son”. Jesus själv fick hålla tillbaka Jakob när hans nitiska kärlek för Kristi sak en gång fick honom att vilja nedkalla eld från himlen över dem som vägrade ta emot Jesus i sin by.

Tillsammans med sin bror bad Jakob om att få sitta på platserna närmast Jesus i hans rike, något som fick Jesus att reagera med orden: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag skall dricka?” Jakob blev också den förste av apostlarna som fick följa Jesus i en våldsam död, när han strax innan påsken år 42 avrättades med svärd under Herodes Agrippas brutala regim i Jerusalem.

Den tradition som förbinder Jakob med Spanien är från 700-talet och av legendartad karaktär. Enligt denna fördes hans kropp till Galicien, där han sägs ha predikat innan sin död, och begravdes på den plats som i dag heter Santiago di Compostella. Det kom att bli ett av medeltidens stora pilgrimsmål och är så också i dag.

Charbel Makhlouf föddes den 8 maj 1828 i en fattig kristen familj i en bergsby i Libanon. Han tillhörde alltså den orientaliska katolska grupp som kallas maroniter. Han förlorade tidigt sin far och uppfostrades tillsammans med sina syskon av modern. Vid 23 års ålder inträdde han i klostret Notre Dame de Mayfouk, men lämnade detta och anslöt sig i stället till S:t Marons kloster i Anaya. År 1853 avlade han sina klosterlöften och antog samtidigt namnet Charbel. Han prästvigdes 1859 och tjänstgjorde i bergsförsamlingen Anaya i sju år.

Charbel bar på en stark längtan efter att få leva ett liv i bön och avskildhet. Först efter många år blev hans eremitkallelse bejakad och han fick kyrkans tillåtelse att dra sig tillbaka för att leva i bergen, något som var mycket ovanligt. Sina följande 23 år tillbringade han i total ensamhet i ett eremitage nära Anaya.

Charbel hade en alldeles särskild kärlek till eukaristin, som han under sina 39 år som präst firade varje dag. Han tillbringade varje gång flera timmar i förberedelse inför liturgin, liksom timmar i tacksägelse efteråt. Charbel blev känd för sitt allvar, sin lydnad, botfärdighet och kyskhet, och han tillskrivs många helbrägdagörelser till kropp och själ.

Charbel Makhlouf avled på julaftonen 1898. Likt många andra munkar hade han säkert blivit bortglömd, om det inte varit för de märkliga händelser som inträffade efter hans död. När han begravts omgavs hans grav under 45 dagar av ett strålande ljus. Det bevittnades av ett stort antal människor, och ingen kunde ge någon förklaring till ljuset.

När graven öppnades 1927 och 1950 visade sig hans kropp vara intakt och böjlig, och avsöndrade en vätska, blandad med blod, som fortsatte att droppa fram till 1965. Charbel Makhlouf helgonförklarades 1977.

Birgitta Birgersdotter föddes i på Finsta gård i Uppland i en stormannafamilj som hade nära kontakter med kungahovet. Hennes mor dog medan Birgitta ännu var en liten flicka, och hon skickades vid 11 års ålder till sin moster på Aspanäs gård i Östergötland. Det berättas att Birgitta redan som ung hade uppenbarelser: när hon var tio år såg hon för första gången Kristus i en syn. Vid femton års ålder gifte hon sig med Närkes lagman Ulf Gudmarsson. De levde tillsammans i tjugo år på Ulvåsa gård i Östergötland och fick fyra döttrar och fyra söner.

Birgitta besökte under sin levnad samtliga fyra stora pilgrimsmål inom kristenheten. År 1339 färdades hon med sin man till Nidarosdomen i Trondheim och 1342 till Santiago di Compostela. Under resan insjuknade Ulf och efter att de återvänt till Sverige dog han 1344. Birgitta slog sig då ner i närheten av Alvastra kloster, och fick nu under en period flera visioner och profetiska uppenbarelser. Bland annat upplevde hon kallelsen att grunda ett kloster i Vadstena. För att få påvens tillåtelse reste hon till Rom år 1349, där hon sedan kom att bo under återstoden av sitt liv.

Birgitta ägnade nu mycket tid åt bön och fick även ytterligare uppenbarelser. Dessa handlade även om hennes samtid, och hon uttalade sig frimodigt i politiska frågor. Birgitta kunde kritisera kungar och krävde dessutom att påven, som vid denna tid bodde i Avignon, skulle flytta tillbaka till Rom. Hon företog även fler pilgrimsresor, och besökte bland annat Jerusalem och Betlehem. Det var efter att hon återvänt därifrån som hon avled den 23 juli 1373. Hennes dotter, Katarina, såg till att Birgittas kvarlevor fördes från Rom till Vadstena klosterkyrka, som redan var under uppförande. Fem år senare blev hennes klosterregel godkänd.

Birgitta fick alltså aldrig se det kloster hon i sina visioner fått noggranna anvisningar om, och som kom att byggas helt enligt hennes instruktioner. Det blev istället Katarina som kom att bli klostrets första abbedissa. Det var ett dubbelkloster för både munkar och nunnor, med gemensam kyrka och skilda boningshus. I dag finns endast birgittinerkloster för kvinnor.

År 1999 utsåg påven Johannes Paulus II Birgitta till ett av Europas kvinnliga skyddshelgon, tillsammans med Katarina av Siena och Theresia Benedicta. Hennes himmelska uppenbarelser, Revelationes coelestes, utkom i många upplagor och finns också översatta till svenska.

Maria Magdalena har fått sitt namn efter sin hemort, staden Magdala vid Tiberiassjön i Galiléen. Samtliga fyra evangelier nämner om hur hon blev en Jesu lärjunge efter att han befriat henne från sju onda andar. Därefter tjänade hon Jesus hängivet ända fram till hans lidande, och hon var närvarande vid hans kors liksom vid graven på påskdagsmorgonen. Som en av dem som var vittne till både Jesu död och uppståndelse har Maria Magdalena tillmätts samma betydelse som apostlarna.

När sabbaten var över kom Maria tillsammans med några andra kvinnor till graven med väldoftande kryddor för att smörja Jesu kropp, en handling som gett henne namnet ”myrrabärerskan”. Enligt Johannesevangeliet var det för Maria Magdalena som Jesus först visade sig efter sin uppståndelse. Den uppståndne ropade hennes namn där hon satt och grät utanför graven. När hon sprang till lärjungarna med nyheten, blev hon ”en apostel för apostlarna”, som traditionen kallar Maria.

I västlig tradition har somliga, bland dem Gregorios den Store på 500-talet, identifierat Maria Magdalena med kvinnan i Lukasevangeliet som, trots sina många synder, fick förlåtelse därför att hon hade visat stor kärlek. Maria blev därför omtalad som en kvinna som visste åtskilligt om synden, men ännu mer om kärleken. En lärjunge som grät över egna synder och vid sin Mästares grav där hon väntade och vakade.

Som en förebild för dem som omvänder sig liksom för alla som tålmodigt vakar därför att de berörts av den gudomliga kärlekens flammande låga, har Maria Magdalena varit en viktig gestalt i många kyrkliga reformrörelser, i synnerhet under de monastiska väckelserna på 1000-talet. Maria Magdalena firas i kyrkan den 22 juli.