John Bunyan (1628-1688)

 

Den 13 september 1672 öppnas fängelseporten i Bedford, tio mil nordväst om London, och ut kommer, efter tolv års frihetsberövande, en på allt sätt levande och vital människa med ett andligt och litterärt storverk: John Bunyan och Kristens resa. Bunyan skriver, att medan tankarna var riktade i andra banor, fann han plötsligt att han höll på att skriva en allegori – ”och likt gnistor från en koleld svärmade infallen i mitt huvud”.

Den tid John Bunyan föds in i – engelskt 1600-tal – präglas av starka religiösa motsättningar, konflikter som Bunyan dras in i då han som 16-åring, 1644, tar värvning i det puritanska parlamentets armé ”Järnsidorna”. Här blir han kvar till den 17 juni 1647 då Oliver Cromwell och puritanerna tar makten. År 1658 dör Cromwell. Ett halvt år senare störtas republiken och Karl II kommer tillbaka till England. John Bunyan fängslas 1660 då han i strid med myndigheternas förordningar predikar på en lantgård två mil utanför Bedford. Fyra år tidigare har hans hustru dött, och han har lämnats ensam med fyra barn, varav en var blind. 32 år gammal hamnar han i fängelset i Bedford. Sammanlagt sitter han fängslad i perioder, från november 1660 till oktober 1675. Efter detta skulle han undgå rättvisan på grund av sin popularitet.

Vid ett av de förhör han underkastades frågar domaren med vilken rätt han satt sig upp emot överheten. Bunyan svarar att lagen kan efterföljas på två sätt: antingen genom att människorna lyder eller också genom att de lider. När domaren hörde detta och Bunyans förklaring, att han var villig att lida, då satt, säger Bunyan, domaren stilla och sa inte något mera. Och Bunyan tillägger: ”Jag tackade honom uppriktigt för hans belevade och saktmodiga sätt att samtala med mig; därefter skildes vi. O, att vi måtte mötas i himlen!”

John Bunyan var inte bara sin tids främste förkunnare, han var också en skrivande förkunnare. Från 28 års ålder till hans död 32 år senare utgick 60 skrifter från hans hand. Aldrig nådde han så långt som i det verk som bröt sin egen väg för att leva sitt eget liv. Kristens resa har bevisat sin andliga och litterära kraft i över trehundra år, genom att bli en av världens mest spridda och lästa böcker. Det har beskrivits som en bok om alla tider – för alla tider.

John Bunyan avled den 31 augusti 1688 efter sviterna av en förkylning som han ådragit sig under en resa till London.

 

Tekla Haymanot (1215-1313)

 

I dag firas Tekla Haymanot, en av den etiopiska kyrkans mest älskade gestalter, som i Sverige blivit känd framför allt genom biskop Martin Lönnebo som berättat hur han vid ett besök i Etiopien fick förmånen att kyssa skrinet med Teklas ben – det som föll av efter att han i många år hade stått på ett ben!

Tekla, som är det enda etiopiska helgon som vördas även i andra kyrkor, var centralgestalt i en stor andlig förnyelse i Etiopien på 1200-talet. Han föddes i Zoare i Selaledistriktet, hans föräldrar fick under en lång tid inga barn men lovade Gud att om han gav dem en son skulle de överlåta honom i Guds tjänst.

I trettioårsåldern reste Tekla norrut och inträdde i ett kloster på ön Lake Hayq, där han i nio år studerade under ledning av klostrets abbot. Därefter flyttade han till ett annat kloster, och började nu få allt fler lärjungar eftersom ryktet om hans hängivenhet hade spridit sig. Så småningom tog han med sig dessa och vandrade söderut mot sina hemtrakter där han 1284 grundade klostret Debre Atsbo. Detta kom att bli ett andlig centrum i hela den etiopiska kyrkan, en plats varifrån väckelsens eld spred sig över landet.

Tekla levde 39 år i klostret, och begravdes efter sin död 1313 i den grotta där han hade levt som eremit. Över grottan lät kejsaren Haile Selassie 1950 bygga en kyrka, som blivit ett viktigt pilgrimsmål i Etiopien.

Tekla Haymanot avbildas ofta stående på ett ben och med vingar. En legend berättar hur han vid ett tillfälle skulle bege sig ut på en pilgrimsfärd till den heliga staden. Djävulen försökte hindra honom genom att skära av det rep med vilket han klättrade ner från berget. Gud gav då Tekla sex vingar, med hjälp av vilka han kunde färdas till Jerusalem. Därefter kunde man då och då se honom flyga bland molnen fram och tillbaka till Jerusalem!

 

 

Johannes Döparens martyrium

 

I både öst och väst firas i dag åminnelsen av Johanns Döparens martyrium. Johannes profetiska uppdrag nådde sin kulmen när han berövades livet på en kunglig födelsedagsfest. Johannes hade inte tvekat att påtala det olagliga i att Herodes levde tillsammans med sin brors hustru, Herodias. Troheten mot det som var sant och rätt kostade honom livet.

Efter att Johannes hade arresterats och fängslats på östra sidan av Döda havet, berövades han livet på ett meningslöst och makabert sätt. På uttrycklig önskan av Salome, Herodias dotter som genom sin dans hade behagat Herodes, sändes en vakt till Johannes cell för att halshugga honom. Hans huvud bars in till den pågående festen på ett fat.

Johannes Döparen var den siste och störste av profeterna. Hans livshistoria utgjorde epilogen i den långa serie av Guds budbärare som gång på gång hade förkastats av det folk till vilket Gud sänt dem. Efter att Jesus hade förklarats på det heliga berget, sa han med tanke på Johannes Döparen: “Visst skall Elia komma och återställa allt. Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville. Så skall de också låta Människosonen lida.”

Det sätt på vilket Johannes Döparen blev en lekboll för de makthungriga, och hans slutliga halshuggning, förebådade det öde som väntade Jesus. Därför kom den tidiga kyrkan att fira minnet av Johannes martyrium.

 

 

Augustinus (354-430)


Augustinus kom från ett anspråkslöst hem i den romerska provinsen Numidien i nuvarande Algeriet. Efter många års sökande i samtidens filosofiska och andliga rörelser hamnar han i Milano, utnämnd till professor i retorik. Där gör han bekantskap med den man som dominerar den andliga scenen i staden, biskop Ambrosius. Som retoriskt proffs njuter Augustinus av att lyssna till dennes välformulerade predikan. Men framför allt upptäcker han att det finns mer än en läsning av den bibel han som ung gjort revolt mot.

När han nu hör om andra som följt Kristus upptänds hans iver att gå samma väg, men synden är fortfarande, med hans egna ord, “en ljuv tyngd” i hans liv. Genombrottet kommer en dag när han går hemma i sin trädgård. En vän har just berättat historien om den helige Antonios, och hur öknen förvandlats till en fruktbärande trädgård. Augustinus grips av berättelsen, samtidigt som han nästan resignerat för egen del. Plötsligt hörs en röst från andra sidan muren som om och om igen sjunger: Tolle lege! Tag och läs!

Augustinus slår upp den bibel som ligger på ett spelbord i trädgården och läser det första stycket som ögonen faller på: Inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er Herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. I ett nu är det som att täckelset faller och visshetens ljus tänds i hans hjärta.

Augustinus var 32 år vid sin omvändelse. Påsknatten år 387 går han tillsammans med en skara nyomvända in i Ambrosius nybyggda dopkapell. Tre gånger sänker biskopen ned honom i vattnet, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Dopakten, med alla dess dramatiska moment, symboliserar hela innebörden av den omstörtande förvandling som inträffat i Augustinus liv.

Efter några år återvänder han till Nordafrika där det inte dröjer länge förrän han kallas till biskopstjänst. I sin bostad i staden Hippo börjar han inbjuda unga präster till lunchsamtal och ur den gemenskapen växer snart upp ett kloster i trädgården intill kyrkan. Det blev den nya tidens prästseminarium. Härifrån skulle ett andligt inflytande utgå som påverkade hela kyrkan.

Augustinus dog och begravdes i Hippo den 28 augusti 430. Hans biograf, Possidius, skriver, med tanke på spännvidden i Augustinus stora författarskap:

”Likväl tror jag att de som fick mest av honom var de som faktiskt hade haft möjlighet att se och höra honom när han talade i kyrkan, och, framför allt, de som hade kommit i närheten av den kvalitet hans liv ägde bland människorna.”

 

 

Monica (322-387)

 

I dag firas den berömde kyrkofadern Augustinus mor, Monica, som kom att spela en stor roll i sin sons andliga utveckling. Hon föddes i Tagaste i Nordafrika år 322, där hon växte upp i en kristen familj präglad av en varm och enkel fromhet.

Monica var gift med Patricius, som inte delade hennes kristna tro. Tillsammans hade de tre barn, Augustinus, Navigius och Perpetua. Hon födde Augustinus när hon var 23 år. Den bild hennes son tecknar av henne ger intryck av en kvinna med värdighet, integritet och en inre styrka. Hennes stora oro i livet gällde den excentriske och begåvade sonen. Monicas ständiga böner och tårar för Augustinus påverkade även hennes man så starkt att han omvände sig till Kristus innan sin död.

I Kartago kom Augustinus, till sin mors bestörtning, under inflytande av en gnostisk sekt, manikeerna. Hon gjorde allt för att få honom bort från denna, men lugnade sig efter en dröm där hon uppmanades att ha tålamod med sin son och bemöta honom varligt. År 383 reste Monica tillsammans med sin son till Rom där han skulle undervisa. Senare kom de båda till Milano där de mötte biskopen, Ambrosius, som fick stor respekt för Monica och lyckönskade Augustinus till att ha en mor som var så hängiven i tro och kärlek.

Det var i Milano Augustinus mötte Kristus och påsknatten 387 döptes han. Efter sitt dop planerade han att tillsammans med sin mor återvände till Afrika. Medan de befinner sig i hamnstaden Ostia i väntan på att få resa, för de andliga samtal som Augustinus skildrat i sina Bekännelser:

”Vi stod där ensamma och talade innerligt med varandra. Med alltmer brinnande längtan lyfte vi oss mot den som evigt är densamme; steg för steg vandrade vi genom allt i tingens värld, och upp genom själva himlen, varifrån solen, månen och stjärnorna lyser över jorden. Vi steg högre mot vårt innersta; medan vi talade om dina verk och begrundade och förundrade oss över dem kom vi så till våra själar, och gick bortom dem, för att nå fram till det land där rikedomen aldrig tryter, där du i evighet för Israel i bet på din sannings ängar.”

Några dagar efter detta samtal insjuknar Monica. Inom två veckor är hon död, 56 år gammal. Augustinus sluter själv hennes ögon och skriver om den bedövande sorg som överväldigade honom: “Det var som om livet slets i stycken, det liv som av mitt och hennes blivit ett enda.”

Den heliga Monica firas i kyrkan dagen före sin son, och är i väst skyddshelgon för hustrur och mödrar vars män eller söner har hamnat på villovägar.

 

 

Tikhon av Zadonsk (1724-1783)

 

“Ingenting är för obekvämt för kärleken, och med Guds hjälp gör den det omöjliga möjligt”, sa Tikhon of Zadonsk, ett av det moderna Rysslands mest älskade helgon vars festdag infaller den 26 augusti.

Född i Korotsk 1724 började han studera på seminariet i Novgorod vid 16 års ålder. 1758 inträdde han i det monastiska livet och prästvigdes. Bara fem år efter att han utnämnts till biskop 1763, drog han sig tillbaka till ett kloster i Zadonsk på grund av problem med sin hälsa.

Genom att han hade inspirerats av andliga rörelser i väst fick han många att attraheras av en spiritualitet där mysteriet med Guds kärlek uppenbarad i den lidande Kristus var central. Hans meditationer över korsets mysterium blev för honom själv en väg att möta egna tillkortakommanden, i synnerhet modlöshet och irritation. De skänkte honom mildhet och öppenhet mot samhällets fattiga och utstötta, som han alltid försvarade. Han kom därför att bland de marginaliserade betraktas som en sann starets.

Tikhon var en av dem som inspirerade Dostojevskij när denne porträtterade starets Zosima i Bröderna Karamasov. De sista fyra åren av sitt liv tillbringade Tikhon i avskildhet; i bön och ensamhet förberedde han sig att ansikte mot ansikte möta sin Gud.

 

 

Gregorius av Utrecht (ca 707–775)

 

Gregorius tillhörde en adelsfamilj från Trier, och fick sin utbildning vid ett kloster i närheten som förestods av hans farmor.

En dag kom Bonifatius, senare känd som Tyskland apostel, till klostret och stannade där en tid. Under Bonifatius vistelse fick Gregorius i uppgift att läsa Bibeln för honom under tiden som han åt. I gengäld utlade Bonifatius efter måltiderna texterna för honom. Han uppehöll sig särskilt sig vid glädjen i klosterlivet, och detta inspirerade Gregorius. När det blev tid för Bonifatius att bryta upp och dra vidare bad Gregorius att få följa med honom.

Så blev han Bonifatius lärjunge, och hans medhjälpare i missionen i Tyskland. Det var genom att imitera helgonet som han så småningom själv blev ett helgon. Han reste också med honom till Rom och införskaffade där böcker för kloster och skolor på deras missionsfält. Vid år 750 blev Gregorius själv abbot för ett kloster i Utrecht.

Några år senare led Bonifatius martyrdöden under en missionsresa. Med honom på resan var biskopen för stiftet Utrecht, och även han dödades. Gregorius fick då påvens uppdrag att se efter stiftet, och han kallas därför ibland för biskop – trots att han aldrig vigdes till detta ämbete.

Som abbot byggde han upp ett seminarium som kom att bli ett av dåtidens främsta lärdomscenter, inte bara i Tyskland utan ett i hela norra Europa. Här förenades fromhet och studieflit. Hit kom franker, saxare och till och med engelsmän för att studera. Gregorius engagerade sig personligen i vägledningen av studenterna, och gladde sig när de gick ut som missionärer och lärare i kyrkan.

Efter Gregorius död omkring år 770 skrev en av skolans studenter ner berättelsen om hans liv. Här prisade han framför allt den enkelhet, nykterhet och förlåtande sinnelag som präglade Bonifatius.

 

 

 

Aposteln Bartolomaios

 

I dag firar kyrkorna i väst aposteln Bartolomaios. Evangelisterna ger oss inga detaljer från hans liv, hans namn nämns bara i apostlalistorna. Enligt en gammal tradition är han dock identisk med den person som i Johannesevangeliet kallas Natanael, bördig från Kana i Galileen. Namnet betyder ”Guds gåva”, och Jesus kallar honom ”en sann israelit utan svek”.

Natanael var hängiven studiet av de heliga skrifterna, något som framgår när Jesus ser honom under fikonträdet. Att sitta under ett fikonträd är i judisk rabbinsk tradition uttryck för ett ivrigt studium av skrifterna. För den som forskade i skrifterna utgjorde Messiasförväntan huvudämnet. Natanael var inte främmande för att igenkänna Messias i Jesus från Nasaret, men tvekar likväl att ta emot en person som avviker från allt det han lärt och förväntat om den kommande Messias. Han kan inte dölja sin förvåning när Filippos säger: ”Vi har funnit honom som det står om i Mose lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son från Nasaret.”

Men vid deras märkliga möte, skildrat av Johannes, bekänner Natanael Jesus inte bara som Israels konung, det vill säga som Messias, utan också som Guds son. Han erkänner därmed att den han ser med sina egna ögon står i ett alldels unikt förhållande till Israels Gud.

Tidiga traditioner i kyrkan berättar att Bartolomaios efter pingstens andeutgjutelse begav sig till Indien och Armenien för att evangelisera. Eusebios av Caesarea nämner att han medförde det armeniska Matteusevangeliet till Indien. Bartolomaios blev martyr i Armenien och räknas som en av den armeniska kyrkans grundare.

I väst finns anledning att också ihågkomma att denna festdag sammanfaller med ett mycket mörkt kapitel i kyrkans historia. Den så kallade Bartolomeinatten 1572 var en stor massaker på franska protestanter som började i Paris natten till den 24 augusti och spred sig till den franska landsorten. Man beräknar att 30 000 protestanter dödades i massakern.

 

 

Rosa av Lima (1586-1617)

 

Isabel de Flores y del Oliva föddes i Peru av spanska föräldrar. Man började snart kalla henne Rosa (rosen) därför att hon var ett så vackert barn, ett namn hon fick behålla även som vuxen.

Redan som ung började hon leva ett intensivt och hängivet andligt liv med fasta och bön. Hon deltog dagligen i mässan och tillbringade timmar i tillbedjan inför sakramentet. Rosa gav snart uttryck för att hon ville leva ett liv i celibat för Kristi skull, något som bekymrade hennes föräldrar som ville att hon skulle gifta sig. Till slut gav dock hennes far med sig och lät henne få sin vilja igenom även om hon inte fick tillåtelse att gå i kloster.

År 1606 blev hon antagen i dominikanernas tredje orden, men bodde inte i klostret utan levde som eremit i en hydda som hon byggt i familjens trädgård. Rosa tillbringade dagarna med att hjälpa sjuka och fattiga, medan hon ägnade en stor del av nätterna i bön. Hennes askes var sträng, och hon hade också en rad mystika erfarenheter. Bland annat förutsåg hon den exakta dagen för sitt insomnande, som skedde den 24 augusti 1617. Hon var då endast 31 år gammal. Ryktet om hennes liv i bön och utgivande tjänst hade sedan flera blivit känt, och begravningen förrättades av ärkebiskopen i stadens stora katedral, med alla offentliga myndighetspersoner närvarande.

Rosa av Lima helgonförklarades 1671 och blev därmed den första från Nya världen att helgonförklaras. Hon är skyddshelgon för florister och trädgårdsmästare.

 

 

 

Johann Gerhard (1582-1637)

 

Johann Gerhard var en av de ledande lutherska teologerna i generationen efter Martin Luther, i vars anda han företrädde en starkt erfarenhetsinriktad teologi. Han föddes den 17 oktober 1582  i Quedlinburg, där hans familj tillhörde de ledande i staden och hans mor bland annat gjort sig känd för sitt hängivna arbete bland sjuka och fattiga.

Gerhard kände tidigt en stark dragning till ett djupare andligt liv, och efter att ha genomgått en sjukdomskris i 15-årsåldern, gav han ett löfte att viga sitt liv åt Guds tjänst. Vid denna tid kom han i kontakt med Johann Arndt, författare till det berömda verket Den sanna kristendomen, som blev hans själasörjare och vän. Arndt kom att spela en viktig roll för Gerhards utveckling och deras vänskap blev livslång.

Trots sina ursprungliga planer att studera teologi ägnade Johann Gerhard först två år åt studier i medicin, precis som Arndt hade gjort, innan han sedan återupptog sina teologiska studier. Det gjorde att han kunde bistå med både medicinska och pastorala råd. År 1605 höll han sin första predikan i en liten by utanför Jena där han studerade. Han fick nu allt fler förfrågningar om att undervisa och erbjöds 1610 en professur vid universitet i Jena. Gerhard tyckte dock inte själv att han var mogen en sådan uppgift, och först sju år senare åtog han sig uppdraget som professor, en tjänst han hade kvar till sin död trots att han fick erbjudanden från i stort sett alla universitet i Tyskland.

Johann Gerhard ägande mycket tid åt att fördjupa sig i kyrkofädernas undervisning liksom i medeltida teologi och mystik. Utifrån dessa studier, liksom egen erfarenhet, började han skriva om bön och meditation. De första skrifterna utgav han redan vid 22 års ålder. 1921 utkom han med sitt stora verk, en ”summa” om den lutherska tron och spiritualiteten. Inspirerad av den tidiga kyrkans lärare lyfte han fram betydelsen av en allegorisk tolkning av Skriften och betonade föreningen med Kristus som målet för rättfärdiggörelsen genom tro.

Johann Gerhard kom redan under sin livstid att betraktas som Tysklands ledande teolog. Hans skrifter fick stor spridning med ett bestående inflytande på luthersk teologi. Han avled den 17 augusti 1637 efter att samma dag ha tagit emot nattvarden en sista gång.