Gregorios Upplysaren (257-332)

 

 

Den 30 september firas i både öst och väst Armeniens apostel, Gregorios Upplysaren. Han var dock inte den förste som predikade evangeliet i Armenien, ett land som vid denna tid klämdes mellan de väldiga romerska och persiska rikena. Redan apostlarna Bartolomaios och Taddaios nådde enligt traditionen till dessa områden, och även aposteln Tomas skall han färdats genom Armenien och predikat på sin väg till Indien.

Men det var genom Gregorios som kristendomen fick sitt genombrott i Armenien. Han var son till Anak, en persisk prins och född i Armenien. Genom att hans föräldrar hade deltagit i en komplott för att mörda Armeniens kung, Khosrov, blev de båda dödade. Gregoros själv undkom döden genom att hans barnflicka flydde med honom till Caesarea i Kappadokien . Där blev han döpt, växte upp, gifte sig och fick två söner.

Gregorios återvände till Armenien för att tjäna kungen, Trdat, men denne var fientligt inställd till kristendomen. När det dessutom upptäcktes att Gregorios var son till en man som försökt döda kungens föräldrar, blev han fängslad och sattes i en håla i femton år. På grund av sin ondska drabbades kungen, enligt Gregorios levnadsberättelse, av en svår sjukdom. Kungens syster får i en dröm veta att inget kunde rädda honom förutom Gregorios förböner. Så småningom lyckas hon övertala kungens närmaste omgivning att hämta Gregorios från den håla där han hölls fängslad. Gregorios botar Trdat genom sina förböner, och kungen vänder nu sitt hjärta till Gud och blir döpt år 301. Det ledde i sin tur till att en stor del av landets befolkning omvände sig till kristendomen. Armenien brukar därför kallas den första kristna nationen.

År 302 ordinerades Gregorios till biskop och året därpå medverkade han till uppbyggandet av katedralen i Etchmiadzin, som fortfarande är centrum för den armeniska kyrkan. Gregorios fortsatte att förkunna evangeliet i hela landet, och drog sig mot slutet av sitt liv tillbaka till ett kloster i övre Armenien där han dog 332.

 

 

Ärkeänglarna: Mikael, Gabriel och Rafael


I dag firar kyrkorna i väst Herrens änglar och budbärare. Hebreerbrevet sammanfattar i en vers Bibeln syn på änglarna: De är ”andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen”. I både det första och det nya förbundet låter Gud änglar göra hans vilja känd för människor som han utvalt för särskilda uppdrag. Samtidigt som det bara finns en medlare mellan Gud och människor, Jesus Kristus, påminns vi i Bibeln om den roll änglarna spelar i Guds frälsningsplan. Det är änglar som förkunnar Guds sons människoblivande och Kristi uppståndelse, det är änglar som förklarar hans himmelsfärd för lärjungarna och änglar skall slå följe med honom när han återkommer i härlighet.

Många av kyrkans äldsta eukaristiska böner lyfter fram hur änglarna firar en oavbruten liturgi i himlen. När kyrkan firar gudstjänst på jorden deltar hon i denna pågående tillbedjan inför Guds tron där änglarna besjunger den trefalt Helige.

Mikael är den första av ärkeänglarna som firas med en egen fest i kyrkan. I Uppenbarelseboken är Mikael den som i himlen leder Guds folks strid, och Daniels bok talar om Mikael som ”den store änglafursten”. Redan på 300- och 400-talet fanns flera Mikaelikyrkor i Rom, och genom att invigningen av en sådan kyrka under 500-talet skedde den 29 september kom den dagen att tillägnas ärkeängeln och bli känd som den helige Mikaels dag. De övriga ärkeänglarna som tilldelades egna festdagar var Gabriel och Rafael. I katolsk tradition firas de sedan 1970 tillsammans med Mikael den 29 september. Medan Mikael betraktats som Guds folks beskyddare är Gabriel budbäraren, främst den som uppenbarar sig för jungfru Maria med bud om att hon skall föda en son, men också kommer med ett liknande bud till Sakarias, Johannes Döparens far, när denne tjänstgör i templet. ”Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud.” Rafael omnämns endast i den gammaltestamentliga skriften Tobits bok, där han botar Tobit från dennes blindhet och följer honom på hans resa. Han har därför kommit att betraktas som läkares, apotekares och resandes särskilda beskyddare.

Augustinus sammanfattar i några ord änglarnas identitet och uppdrag: ”Frågar du vad deras väsen är, är det ande. Frågar du vad deras tjänst är, är det budbärare.”

 

 

William Seymour (1870-1922)

 

William Seymour, den man som brukar kallas den moderna pingströrelsens fader, föddes av före detta slavar den 2 maj 1870 i utkanten av Centerville, Louisiana. Han var första barnet och kom så småningom att få tre syskon. De sociala och kulturella förhållandena var hårda. William var inte som andra pojkar. Han beskrevs som “känslig och med en längtan efter Guds Ord”. Han verkar ha varit något av en ensling, och liksom den unge Josef i Gamla Testamentet hade han drömmar som han vågade dela med sig av.

Först vid 21 års ålder, när pappan just hade dött, gav han sig i väg norrut till Memphis för att tjäna pengar åt familjen. Där arbetade han först som springpojke i en livsmedelsaffär, sedan som chaufför och slutligen som servitör. Efter två år flyttade han till St Louis, och ytterligare två år senare till Indianapolis. Det var där som Seymours personliga tro och övertygelse mognade fram till en omvändelse. Han började nu också predika i olika kyrkor. 1906 fick Seymour plötsligt en kallelse till Los Angeles. En kvinna som hade besökt släktingar i Houston och hört honom predika föreslog den unge mannen med den innerliga förkunnelsen att resa till Los Angeles. Den 24 februari 1906 höll han sin första predikan i staden, ämnet var dopet i den Helige Ande.

I april samma år hyrde Seymour och några vänner en förfallen lagerlokal bakom en brädgård och några stallar på bakgatan Azusa Street. Här uppstod en väckelse som förenade gammalt och nytt: tårar och tungotal, hänryckning och helighet präglade gudstjänsterna där inslaget av färgade amerikaner var påfallande. Den stora attraktionen på Azusa Street var tungotalet. Och ändå var det inte dessa främmande tungomål som utgjorde det mest uppseendeväckande tecknet på andeuppfyllelsen. Än mer revolutionerande, och i mångas ögon stötande, var det sätt på vilket denna väckelse bröt ner barriärerna mellan raser och klasser. I ett djupt segregerat samhälle uppvisade Azusa Street en ”ny mänsklighet”, där försoning och enhet rådde mellan människor.

Under tre och ett halvt års tid hölls på Azusa Street tre gudstjänster om dagen, vecka efter vecka. Inne i lokalen trängdes åttahundra människor, hundratals stod utanför och försökte se in genom dörrar och fönster. Redan inom sju månader hade väckelsen nått Sverige och en dryg månad senare Norge. Ytterligare några månader senare var elden tänd i Västafrika och strax därefter i Kina. Inom två år spreds Andens eld till 50 länder. I dag är pingströrelsen en av de kraftigast växande kristna kyrkorna i världen.

William Seymour blev dock med tiden alltmer utstött från den rörelse han sett födas just för att han aldrig ville ge upp sin radikala enhetsvision. Han längtade efter en hel kyrka, och kunde skriva: ”Å, så mitt hjärta ropar till Gud i dessa dagar om att han ska låta varje sitt barn inse nödvändigheten av att leva i Johannesevangeliets sjuttonde kapitel, så att vi blir ett i Kristi kropp, som Jesus bad om.” Men tiden var inte mogen för en så djärv vision. När Seymour dog, vid femtiotvå års ålder, var han nästan helt bortglömd. Den medicinska orsaken var hjärtattack. Kanske dog han av brustet hjärta.

 

 

Vincent de Paul (1581–1660)


Vincent de Paul föddes i Gascogne i Frankrike. Föräldrarna var bönder, men i stället för att ta över gården fick Vincent möjlighet att studera teologi för att bli präst. Han prästvigdes år 1600.

Några år senare, under en sjöresa, bordades skeppet han färdades med av pirater. Vincent blev tillfångatagen och förd till Tunis i Nordafrika, där han såldes som slav. Efter ett par år i fångenskap lyckades han emellertid omvända sin ägare till den kristna tron, och återvände tillsammans med honom till Frankrike.

Här återupptog han sin verksamhet som präst. Hans hjärta ömmade för de fattiga och utsatta, och överallt dit han kom ägnade han dem särskild uppmärksamhet. Han besökte dem, vårdade dem, distribuerade allmosor – men han förstod också att nöden var mycket större än att han ensam skulle kunna lindra den. Därför började han organisera fattigvård och socialt arbete på de platser där han verkade, verksamheter som kunde fortgå även då han flyttade därifrån.

I tidens växande storstäder var nöden stor, och inte minst i Paris slumområden arbetade Vincent de Paul hårt och energiskt. Han grundade ett religiöst sällskap för präster som ägnade sig åt fattigvård, Congregatio Missionis. Tillsammans med Louise de Marcillac byggde han upp en kvinnlig motsvarighet i Filles de la Charité, Barmhärtighetsdöttrarna.

Vincent de Paul engagerade sig även för de som dömts till att ro som galärer; kanske som en följd av sin tid hos piraterna, och minnet av åren som slav. Han besökte galärslavarna i deras fuktiga fängelsehålor och lindrade deras nöd med vänliga ord och konkret vård. Han lät även bygga flera sjukhus för dessa samhällets olycksbarn.

Vincent de Paul insomnade år 1660, och helgonförklarades ett drygt halvsekel senare, år 1737. I den Katolska kyrkan är han barmhärtighetsinstitutionernas särskilda skyddshelgon.

 

 

Hieronymus (331-419)

 

Hieronymus var född i Dalmatien och flyttade som ung till Rom där han som nittonåring lät döpa sig. Några år senare begav han sig ut på en andlig sökfärd till de östra delarna av romarriket där kyrkan blomstrade. I Antiochia blev han flytande på grekiska, i en grotta vid Chalkis i den syriska öknen levde han eremitliv under två år, inspirerad av ökenfädernas exempel. På vägen tillbaka träffade han Gregorios av Nazianzos i Konstantinopel och kunde senare tala om den elegante kappadokiern som “min lärare”.

Förhållandet till den klassiska bildningen och dess ideal var en av de frågor som kyrkofäderna hade att ta ställning till. “Behåll honungen och lämna gallan”, löd Basileios av Caesareas råd. Den begåvade Hieronymus hörde till dem som brottades med denna fråga. Han var en litterär finsmakare, och tyckte att de översättningar som fanns av Bibeln kändes torftiga i en jämförelse med dåtidens stora författare som Cicero och Vergilius. Den bristen utmanade Hieronymus till vad som skulle bli hans stora livsprojekt: den första fullständiga översättningen av hela Bibeln till latin.

När han hösten 382 återvände till Rom fick han uppdraget som sekreterare åt påven Damasus och påbörjade då översättningen av evangelierna. Samtidigt knöt han kontakter med en grupp kvinnor i den romerska aristokratin som gripits av de andliga idealen från öknen och ägnade dagarna åt ivriga bibelstudier. Bland dessa var Paula, en kvinna i trettioårsåldern som nyligen förlorat sin make och vars dotter Eustochium lät sig vigas till jungfru. Några år senare reste Hieronymus tillsammans med dessa österut. Efter en rundtur i Egypten – det var dit man måste bege sig om man ville se munkarnas paradis – slog de sig ner i Betlehem. Med födelsegrottan inom synhåll grundade de ett kloster med anslutande gästhem och bibelskola.

Här skapade Hieronymus ett centrum för sin litterära verksamhet. År 405 hade han fullbordat sin översättning av hela Bibeln till latin, den berömda Versio Vulgata, och fortsatte därefter med att skriva kommentarer över Gamla testamentets profetböcker.

Den 30 september 419 fick den åldrade Hieronymus lägga ned sin penna för gott. Han var då just på väg att avsluta sina kommentarer över Jeremia bok.

 

Sergius av Radonezh (ca1322-1392)

 

Sergius av Radonezh, grundare av Treenighetsklostret norr om Moskva, har en särskild plats i den ryska kyrkans hjärta. Genom sin ödmjukhet och fasta förtröstan på Gud hör han till de främsta förebilderna för de troende i Ryssland.

Sergius var en av tre bröder i en familj som kom från trakten av Rostov men flyttade till Radonezh 1328 på grund av myndigheternas trakasserier. Sergius hade som ung betydligt svårare än sina bröder med skolundervisningen, men ett möte med en munk kom att innebära en förändring. Efter att Sergius hade förklarat sina svårigheter för munken gav denne honom en stycke nattvardsbröd med en välsignelse: ”Tag och ät detta, det ges åt dig som ett tecken på Guds nåd och för att du bättre skall förstå Skrifterna.” Nu började Skrifterna öppna sig för honom på ett nytt sätt.

Efter föräldrarnas död 1334 flyttade Sergius tillsammans med en av sina bröder till trakten av Moskva. Han vigdes till munk 1337 och blev samtidigt präst. Tillsammans med brodern sökte han sig ut i skogarna där de levde som eremiter. När hans bror några år senare fann det avskilda livet alltför krävande, stannade Sergius kvar i skogen. Han besöktes av vilda djur, vargar och björnar, men utan att de någonsin skadade honom. Med tiden började människor söka upp honom för att få vägledning. Hans lilla cell i skogen växte till ett eremitage när tolv munkar anslöt sig. Det var början till Treenighetsklostret, som skulle få ett oanat inflytande i rysk historia.

Allt eftersom klostret växte sände Sergius sina lärjungar över hela Ryssland för att förkunna evangeliet. Mer än 400 kloster grundades av hans lärjungar, många av dessa i de mest otillgängliga trakter. Ryktet om Sergius, hans liv och verk, spreds och patriarken av Konstantinopel, Philotheus, gav honom sitt erkännande när han bekräftade den regel som tillämpades i de kloster Sergius lagt grunden till. Han blev även erbjuden ämbetet som metropolit av Moskva, men avböjde då han föredrog att förbli på den asketiska vägen.

Sergius av Radonezh dog den 25 september 1392, det datum på vilket han vördas i den ryska kyrkan.

 

 

Siluan av Athos (1866-1938)


Semen (Symeon) Ivanonvich Antonov föddes 1866 i en fattig bondfamilj i Sovsk i Ryssland. 1892 begav han sig till Grekland och inträdde i Panteleiomonklostret på Athos, där han förde sin asketiska kamp under fyrtiosex års tid. Han hade ingen skolutbildning, utan hade bara gått två vintrar i byskolan. Men genom att ständigt läsa Bibeln och fädernas skrifter hade han förkovrat sig och blivit en i verklig mening bildad person.

Hela Siluans liv präglades av en djup lyhördhet för den Helige Ande. Redan från barndomen hade han varit medveten om Andens närvaro i sitt hjärta. Han beslutade sig för att ägna sig helt åt bön för att bevara den gåva som förunnats honom. I klostret fick han arbeta i köket. Trots att han hade över tvåhundra munkar att betjäna fortsatte han att avskilja avsevärd tid till bön varje dag.

Allt eftersom Anden lärde honom att känna igen Faderns barmhärtighet i Jesus, sökte Siluan en djupare förening med sin Herre. På ödmjukhetens väg blev han medveten om sig själv som en ”ödemark”, en skör mänsklig varelse förtärd av synden. Ur denna djupa utblottelse öppnade sig föreningen med Kristus, vars kärlek till varje människa hade fört honom till helvetets djup. Efter en personlig erfarenhet av övergivenhet hörde Siluan Herrens röst, som drog honom upp ur förtvivlans djup: ”Håll din ande i helvetet och förtvivla inte!” Som den som tagit emot tröst, kunde nu Siluan bli den som bar andras bördor. ”Vår broder är vårt liv”, sade han ofta.

Till det yttre gav Siluan ett anspråkslöst intryck, berättar hans lärjunge, arkimandriten Sofrony. Hans rofyllda, vänliga ansikte var på grund av ånger, fasta och bristande sömn ofta blekt. Det fanns emellertid tillfällen då han förvandlades till oigenkännlighet, då hans bleka, rena ansikte lystes upp av ett uttryck som blev så övermäktigt att man inte kunde se på honom utan att slå ner blicken.

De sista åren av sitt liv tog han emot tusentals människor som sökte upp honom för att be ”starets Siluan”, som alla nu kallade honom, om ett ord och en bön. Han dog i sitt kloster den 24 september 1938.

 

Padre Pio (1887-1968)

 

Den 25 maj 1887 föddes i den lilla byn Pietrelcina i det fattiga södra Italien en pojke som redan som barn skilde sig från mängden. Pio var ett ovanligt barn och i byn gick han under smeknamnet ”det lilla helgonet”. Från tidiga år led han av kroppslig svaghet. Själv överlät han sig åt Gud och bad att få dela Jesu sorg över människornas hårda hjärtan. Innan han fyllt 20 år hade han bestämt sig för att bli munk i en av de strängaste ordnarna, kapucinerna, och blev som ung även prästvigd.

Den 20 september 1918 inträffade den händelse som Padre Pio själv försökte dölja in i det längsta, men som snart lät tala om sig. Efter en period av intensiv bön under morgonen, då han på nytt kände bördan av Jesu nöd för världen, kom en djup frid över honom. Han såg upp mot krucifixet och upplevde plötsligt hur ett ljus flödade från det, så starkt att han måste skyla sina ögon. Han ställde sig upp som i hänryckning och lyfte händerna mot korset, för att sedan falla på knä i tillbedjan. När han skulle resa sig upp kände han en stark smärta i den hand han stödde sig på. Från ett sår i handen rann blod. Han såg på den andra handen, och samma sak där. Även hans fötter smärtade och blödde, och när han vände sig där han låg på golvet kände han en liknande smärta i ena sidan. Skjortan var blöt och rödfärgad av blod. De stigmata, Jesu blödande sårmärken, Padre Pio fick denna morgon kom han att behålla i femtio år, fram till sin död. Från såren utgick dessutom en blomsterliknande väldoft som förundrade omgivningen.

Genom sin stigmatisering blev Padre Pio ett märkligt Kristustecken. Av den kyrkliga auktoriteten bemöttes han länge med skepsis när människor började strömma till den by på sporren av den italienska stöveln där han verkade som präst i 52 år. De mässor Padre Pio firade liknade inget man varit med om. När han hängav sig i bön långt utöver vad som föreskrevs i liturgin var det som att tiden försvann.

Ett stort antal helbrägdagörelser och kraftgärningar finns dokumenterade i samband med hans liv. Blinda blev seende, lama började gå, döva hörde och cancersvulster försvann mirakulöst genom hans förböner. Dagligen tog han emot stora skaror av människor som sökte sig till honom för samtal och bikt. I biktstolen kunde det hända att han talade språk som han själv inte kunde.

Dagen före sin död, den 2 september 1968, blödde Padre Pios sår som vanligt. När man följande dag fann honom död, var såren borta. Inte så mycket som ett ärr fanns på hans hud.  Padre Pio helgonförklarades 2002 och firas den 23 september. Byn Pietrelcina är i dag en av Italiens mest besökta vallfartsorter.

 

 

Focas Trädgårdsmästaren (d 303)

 

I den lilla staden Sinope vid Svarta havet levde under kyrkans tredje århundrade en trädgårdsmästare, Focas, som med sina grödor och frukter tjänade människorna. Med en önskan att likna sina första föräldrar i Eden, ville han göra trädgården till en plats där bön och arbete var ett. Bland växterna och blommorna fann han daglig inspiration till sin meditation över Guds godhet och barmhärtighet.

Av frukterna från sin trädgård delade Focas ut till förbipasserande, särskilt till de fattiga. Han vittnade för alla om sin tro på Kristus för att få dem att omvända sig. Focus hem var öppet för alla, vänner som främlingar, och han tog emot varje gäst som Kristus själv. Till sist fick han även ta emot den största gåvan, att ge sitt liv för Kristus.

I samband med den svåra förföljelsen mot de kristna under kejsar Decius, sändes soldater för att gripa och döda honom. Även till dessa delade han ut frukt, och behandlade dem med en sådan gästvänlighet att de tvekade att utföra sitt uppdrag. Det berättas att det först var på Focas egen begäran som de till sist halhögg honom. När förföljelsen var över byggde stadens kristna en kyrka över platsen där Focas bott. Där bevarades också en del av hans reliker.

Namnet Focas betyder ”segel”, och denne martyr har kommit att bli sjöfararnas skyddshelgon. En tradition utvecklades att vid varje måltid till sjöss sätta fram ett mål mat tillägnat Focas. Denna tallrik fick köpas av någon av resenärerna, och när man nådde hamn skänktes pengarna för Focas måltider till de fattiga, som ett uttryck för tacksamhet över en lyckosam resa.

 

 

Aposteln Matteus

 

I både öst och väst firar kyrkan i dag aposteln och evangelisten Matteus. Levi, som han även kallas, var son till Alfaios och tullindrivare i Kafaranum. När han mötte Jesus efter att denne kommit till Galileen var Matteus en av dem som lämnade allt – sitt hem, sina bröder och systrar, sin far och sin mor, sina vänner, sitt arbete och sina ägodelar – för att följa Herren. Evangeliet berättar hur Matteus höll en avskedsfest för sina vänner, bland ”tulltindrivare och syndare”, när han hade nåtts av Jesu kallelse. Jesus anslöt sig själv till festen, trots att han därmed äventyrade sitt rykte, och gav tydligt uttryck för att ”inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare”.

Den tidiga kyrkan var överens om att Matteus är författaren till det evangelium som bär hans namn. Det är adresserat framför allt till människor med judisk bakgrund som kommit till tro på Jesus som Messias. Troligen är det skrivet senare än Markusevangeliet. Som en skriftlärd som blivit en himmelrikets lärjunge kunde Matteus bära fram både gammalt och nytt ur sitt förråd, som svar på det dilemma den kristna församlingen ställdes inför efter att Jerusalems tempel förstörts  i början av 70-talet efter Kristus.

I Matteusevangeliet framställs Jesus som den nye Mose, som kommer för att fullborda den uppenbarelse som gavs på Sinai. Enligt traditionen predikade Matteus först i Palestina, därefter i Etiopien och Persien. Någonstans där leda han martyrdöden under det första århundradet.