Lewi Pethrus (1884-1974)

 

Lewi Pethrus växte upp på Vargön i Västergötland, där han under sin uppväxt tjänstgjorde som vallpojke. När han såg tillbaka på sin uppväxtmiljö i skuggan av Halle- och Hunneberg sa den man som skulle bli en av svenskt nittonhundratals främsta kyrkoledare i Sverige: ”Det var en avskildhet, ensamhet och stillhet, som gick mig i blodet.”

Det stilla livet skulle inte bli Lewi Pethrus lott i livet. Men längtan efter tystnaden bar han alltid med sig. Det låg något paradoxalt i att en person med hans läggning och skulle bli ledare i en andlig rörelse där stormen och hänryckningen kom att bilda ideal. När han själv talade om de erfarenheter som hade satt djupast spår hos honom, dem han bar med sig ”som verkliga dyrgripar”, berättade han om ”öknar, urskogar och vildmarker”.

Lewi Pethrus tillhörde som ung baptist­samfundet och blev pastor i Filadelfiaförsamlingen i Stockholms 1911, en uppgift han innehade fram till 1958. Genom en konflikt i nattvardsfrågan uteslöts församlingen från samfundet 1913. Den kom istället att bli moderkyrka för den framväxande pingströrelsen och Lewi Pethrus denna rörelses självklara ledargestalt i långt mer än ett halvt sekel. Samtidigt förblev han hela sitt liv medlem i Svenska kyrkan, och vidhöll att pingströrelsen var en väckelserörelse inom denna kyrka. Mot slutet av sitt liv blev han alltmer ekumeniskt sinnad. Han skrev: ”Själv har jag aldrig varit förtjust i att vara en speciell pingstvän. Jag har alltid sagt att jag är en kristen. Det är för lite att inskränka sig till att vara en kristen efter den mall som pingströrelsen har dragit upp. Det finns andra och rikare sidor, som också behöver tas med.” På sin 90-årsdag tilldelades han Vasaorden av kung Carl Gustaf, ett initiativ som ärkebiskop Olof Sundby låg bakom. Denne talade också på Lewi Petrhus begravning.

Pingstväckelsen föddes bland de fattiga och utanförställda i samhället, och engagemanget för de marginaliserade kom att prägla Lewi Pethrus. Hans personliga insatser bland de fattiga, framför allt arbetslösa och ekonomiskt vanlottade män i Stockholm under 1920-talet, fick en sådan omfattning att församlings­medlemmar började klaga över att loppor gjorde sig påminda efter fattigbjudningarna. När Lewi Pethrus mot slutet av sitt liv fick frågan vilken av sina insatser han värderade högst, svarade han utan att tveka att det var arbetet bland ”nödens barn”.

Västgötasonen från Vargön nådde stor framgång som kyrkoledare, han startade bokförlag och skivförlag, veckotidning och dagstidning, radioverksamhet och bank, och blev även en förgrundsgestalt i den globala pingströrelsen. Men sprungen ur ett fattigt arbetarhem – ”med enkla vanor och enkel kost” – förblev han denna enkelhet trogen livet ut. Han dog den 4 september 1974 i en ålder av 90 år.

 

 

Comments are closed.