Louis Massignon (1883-1962)

 

Louis Massignon föddes i Nogent-sur-Marne i 1883 och kom att bli en av sin tids ledande arabforskare och vittnen om Kristi barmhärtighet. Under studietiden fascinerades han av österländska kulturer och framför allt av de tre monolitiska religionerna. Han lärde sig arabiska och reste till Marocko där han upptäckte muslimsk tro och gästfrihet. Precis som skett för Charles de Foucauld – som Massignon lärde känna och delvis blev en lärjunge till – ledde hans möte med islam och arabisk kultur till ett återvändande till den kristna tro han växt upp med. Från det ögonblicket var han fångad av en inre eld som skulle vägleda honom under återstoden av hans liv.

Massignon blev professor i islamiska studier och en av de främsta forskarna i Al-Hallaj. Han öppnade mångas ögon för den rikedom som finns i muslimsk mystik. I sina föreläsningar i Paris, som alltid samlade stora skaror, förmedlade Massignon sin genuina öppenhet för andra kulturer. Han var övertygad om att Mellanösterns och Nordafrikas folk i hög grad missförstods i Europa och verkade för en större förståelse för deras sätt att tänka. Inspirerad av Gandhi förespråkade han icke-våld som ett sätt att lösa de svåra kriserna i de tidigare kolonialländerna. Med sin lyhördhet och sällsamma ödmjukhet förenade Massignon en ömhet och medkänsla med ett sinne öppet för vetenskapen. Han är ihågkommen med största respekt och tacksamhet i muslimvärlden såväl som i väst.

Den 31 oktober 1962 insomnade Louis Massignon för att återvända till den Herre som är Abrahams Gud och Jesu Kristi Fader.

 

 

Maria Ekman (1846-1915)


Maria Lavonius föddes den 24 januari 1846, dotter till Alexander Lavonius, som var av gammal finsk prästsläkt, och hans hustru Rosina. Familjen var då bosatt i Stockholm, men när Maria var tre år flyttade de till Finland där hennes far blev guvernör i Uleåborg i Österbotten. Där bodde de i 13 år.

Maria växte upp i ett varmt troende hem, och hade redan som barn en gudstro som skulle fördjupas och förädlas genom livets lidanden. Efter några år i Schweiz, dit hennes föräldrar sände henne att gå i skola under tonåren, återvände hon till Finland och förlovade sig 19 år gammal med godsägaren Ernst Linder. De fick en dotter som dog inom ett år och en kort tid därefter drog en tyfusepidemi in över deras bygder. Ernst som osjälviskt engagerade sig i hjälparbetet drabbades själv av sjukdomen, samtidigt som paret väntade sitt andra barn. Ett par dagar efter barnets födelse insjuknar pappan. Han anar sjukdomens förödande art och isolerar sig för att skydda sin familj. Men inom bara några dagar är han död, utan att ha fått ta avsked av sin hustru.

1870 kunde Maria sälja gården och flytta över till Sverige. Året därpå lär hon känna konsul Oscar Ekman. Denne var då 58 år och sedan 12 år änkeman. Han var berömd, ledare för ett av landets mest framgångsrika handelshus, men också omtalad för sitt starka samhällsengagemang. Efter en tid anhöll han om den unga änkans hand, och redan i maj 1872 stod bröllopet. De kan tyckas ha varit ett ganska omaka par, bruden var inte mer än 26 år. 1873, föddes sonen Oscar, och ett år senare fick de även en dotter, som fick namnet Alba Maria.

Från 1882 började familjen bo varje sommar på Bjärka-Säby, där Maria kände sig mycket hemma och blev omtyckt bland folket på godset. ”De gamlas ögon strålar ännu när de talar om ”Konsulinnan’”, skrev Manfred Björkquist i en nekrolog efter hennes död. Bakom det storartade mecenatskap som konsul Ekman utövade fanns hans hustru Maria som viktig inspiratör. Den starka vilja att hjälpa, liksom den varma gudstron, var något som de delade och som berikade deras gemenskap. Båda såg sig som förvaltare av det som hade anförtrotts dem, och för Maria var givandet ett av livets största glädjeämnen.

Efter 35 års äktenskap stod Maria i maj 1907 åter ensam. Hon överlevde sin make i åtta år, och fullföljde under de åren hans hjälpverksamhet. Den 30 oktober 1915, i allhelgonatiden, insomnar Maria Ekman. Kanske tolkade en ung släkting i sitt eftermäle minnet av Maria Ekman allra bäst, när han skrev: ”Men det fanns i hennes ögon något annat också, som aldrig kan beskrivas, man ville säga en klarhet och en himmelsk kraft, som gjorde att man inför dem ej kunde stå med något svek i sitt hjärta, att man liksom tappade den mask man anlagt i livets skådespel och blev som man eljest så sällan får vara – människa helt enkelt.

 

 

Chiara ”Luce” Badano (1971-1990)

 

Chiara Badano föddes i en liten stad i Norditalien av föräldrar som fått vänta i 11 år för att få ett barn. Hon togs emot med stor kärlek och växte från tidiga år in i kyrkans liv, såväl i hemmet som i församlingen. Många vittnade om den ovanliga klarsyn och kärlek som hon gav uttryck för.

Vid nio års ålder fick hon kontakt med Focolare, en ekumenisk lekmannarörelse som verkar för universellt broderskap, och hon lärde personligen känna rörelsens grundare Chiara Lubich (1920–2008). Deras brevväxling varade under hela hennes liv. Hon beskrivs som utåtriktad och aktiv, med goda sociala kontakter med sina jämnåriga. Samtidigt ägde hon en stark övertygelse om att ständigt vara buren av Guds kärlek.

När Chiara var 17 år visade det sig att hon led av osteosarkom, en cancer i benvävnaden som medförde att ena benet måste amputeras. Sjukdomen fortskred men hennes osannolikt glada förtröstan bestod. När Kardinal Saldarini hörde om Chiaras sjukdom besökte han hennes på sjukhuset. ”Ljuset strålar i dina ögon, varifrån kommer det?” frågade han. Chiara svarade: ”Jag försöker älska Jesus så mycket jag kan.” Hon visste sig vara på väg att möta Jesus, och Chiara Lubich gav henne namnet ”Luce” (ljus).

Efter två års kamp mot sjukdomen dog Chiara Badano den 7 oktober 1990. Tvåtusen personer deltog i begravningsgudstjänsten i den lilla staden. Chiara har blivit en central gestalt inom Focolares ungdomsrörelse och saligförklarades 2010. Hon firas den 29 oktober.

 

 

Apostlarna Simon och Judas

 

I dag firar kyrkorna i väst apostlarna Simon och Judas. Simon kallas även Seloten, och Judas, Jakobs son, går också under namnet Taddaios. Dessa båda står sist i apostlalistorna.

I likhet med de arbetare som anställdes vid den elfte timmen, fullföljde de båda sitt uppdrag och vittnade om evangeliet intill slutet. Bägge slutade enligt traditionen sina liv som martyrer. Som så ofta i den heliga historien väljer Gud att uppenbara sig för dem som tycks vara av minst betydelse, de som befinner sig i marginalen. Enligt Johannesevangeliet är det som svar på Judas fråga – “Herre, hur kommer det sig att du skall visa dig för oss men inte för världen?” – som Jesus talar om hur han tillsammans med sin Fader kommer för att bo hos den som bereder ett rum för honom. Samma kallelse till ett liv i kärlek riktas till Simon som innan han mötte Jesus tillhörde Seloterna, en befrielserörelse som inte tvekade att ta till våld för att visa sin hängivenhet för Gud och hans lag.

Enligt tidiga traditioner i kyrkan blev Judas korsfäst i Persien efter att ha evangeliserat i Egypten och Mauritsien. Även Simon skall ha dött i Persien sedan han hade predikat i Samarien, Syrien, Mesopotamien och Indien.

 

 

Laurentius Petri (1499–1573)

 

Lars Petersson föddes år 1499 i Örebro. Fadern Peter Olofsson var smed, och hans storebror var Olof Petersson – för eftervärlden känd som den svenske reformatorn Olaus Petri. Som ärkebiskop under hela 42 år hade han det vanskliga uppdraget att guida Sverige genom en tid av religiöst och politiskt kaos.

Liksom sin bror studerade Laurentius Petri, som hans namn lyder i latinsk form, utomlands, närmare bestämt vid Martin Luthers universitet i Wittenberg. Här tog han intryck av reformationens idéer. År 1530 återvände han till Sverige och blev professor vid Uppsala universitet.

Samtidigt befann sig kung Gustav Vasa i ett dilemma. Sveriges ärkebiskop Gustav Trolle hade stött den danske kungen Kristian II och befann sig i landsflykt. Eftersom Gustav Vasa inte var road av tanken att ha en politisk motståndare på ärkebiskopsstolen sökte han efter en ersättare. Johannes Magnus var påtänkt, men hans ovilja att föra Sverige i luthersk riktning gjorde honom omöjlig i kungen ögon och även han gick i landsflykt.

Efter att ett antal biskopar avböjt av hänsyn till påven föll blickarna på den endast 32 år gamla Laurentius Petri. Vid ett kyrkomöte i Stockholm år 1531 valdes han till ärkebiskop. Han vigdes till biskop av västeråsbiskopen Petrus Magni, och mottog kräklan (biskopsstaven) ur kungens hand – ett tecken på att Gustav Vasa nu förväntade sig att biskopen skulle ta order från honom.

Som ärkebiskop kämpade Laurentius Petri emellertid för kyrkans självständighet också som luthersk nationalkyrka. Han erkände att kyrkan inte skulle ha makt i ”det världsliga”, men betonade i enlighet med samtida luthersk teologi att hon agerade som Guds och ingen annans ombud i det andliga. Från Laurentius Petri går en linje av kamp för kyrkans frihet i Svenska kyrkan, en kamp som förts mot makthungriga regenter, som velat göra kyrkan till en myndighet bland andra, direkt underställd staten. När det gäller reformationen ville Laurentius Petri gå varsamt fram. Mycket genom hans förtjänst fick Sverige en moderat reformation, och inte så radikal som i exempelvis Danmark.

Senare lyfte bland andra ärkebiskop Nathan Söderblom fram att den apostoliska successionen var obruten i Svenska kyrkan eftersom Laurentius Petri vigdes till biskop av den katolskt vigde biskopen Petrus Magni.

 

 

Thomas a Kempis (1380-1472)

 


Få kristna böcker har haft ett sådant inflytande som Thomas a Kempis Om Kristi efterföljelse från 1300-talet.

Thomas föddes 1380 och fick sin bildning hos Det gemensamma livets bröder i Deventer. De utgjorde del av en andlig förnyelse som gick under namnet devotia moderna, en rörelse inom den katolska kyrkan som framför allt ville uppliva det andliga livet hos prästerna. Han inträdde senare i ett augustinkloster och blev med tiden dess subprior.

Den bok som bär Thomas a Kempis namn rymmer de ideal som präglade devotia moderna, och har fortsatt att påverka människor i alla kristna traditioner. Den har haft inflytande på otaliga människor under historien, så som Thérese av Liseux och Dag Hammarskjöld.

 

 

Zamika’el Aragawi (500-tal)


I dag firar den etiopiska kyrkan Abuna Zamika’el Aragawi, en av de nio ”heliga syrier” som kom till Etiopien från Mellanöstern på 500-talet och förnyade kristendomen i landet. De nio var lärda munkar som bland annat översatte Nya testamentet från grekiska till Ge’ez, de byggde kyrkor och grundade kloster på olika håll i landet. Samtliga nio har fått sina minnesdagar i den etiopiska kalendern.

Aragawi betyder ”gammal man”, medan hans riktiga namn var Zamika’el. Efter att ha tillbringat tolv år vid hovet hos kungen Elia Amida av Axum fick han uppdraget att grunda vad som är ett av de mest berömda klostren i Etiopien, Dabra Damo i landets norra delar. Det är också i denna region han än i dag vördas på ett särskilt sätt.

Klostret är beläget på en klippa dit man endast kan ta sig med hjälp av rep. Enligt en gammal legend sände Gud en stor orm som lyfte upp Aragawi på klippan, medan ärkeängeln Mikael höll vakt, något som ofta framställs på ikoner med honom. I det gamla Etiopien vördades ormen, vilket upphörde i och med kristendomens ankomst.

 

 

Antonio Claret (1807-1870)

 

Antonio Maria Claret var känd för att han hade gåvan att profetera och göra under. Han växte upp i en by i Katalonien där han som ung arbetade som vävare. På sin övriga tid ägande han sig åt att studera, han lärde latin och franska, men upplevde samtidigt en växande kallelse att ge sitt liv åt Gud. Till en början övervägde han att gå i kloster och bli karthusian, men beslutade sig så småningom om att bli präst.  Efter avslutade studier prästvigdes han 1835.

Några år senare började Claret engagera sig i missionsarbete. Han reste omkring i Katalonien och verkade en tid på Kanarieöarna där han gav retreater. För att sprida evangeliet och vägleda människor till en fördjupad tro ägnade han sig åt spridningen av litteratur, framför allt bland den försummade befolkningen som särskilt låg på hans hjärta. I det syftet grundade han ett bibliotek i Barcelona, Librería Religiosa, som utgav stora upplagor av klassiska kristna verk.

Efter några år samlade Antonio Claret en grupp präster till ett missionssällskap, vars medlemmar med tiden kallades claretiner. Han grundade också ett motsvarande kvinnligt sällskap, claretinsystrarna. Verksamheten utvidgades med tiden till Cuba. Där började han omgående verka för reformer och vände sig starkt mot rasismen och de sociala orättvisorna, något som bland annat ledde till att han blev utsatt för ett attentat.

År 1850 vigdes Antonio Claret till biskop av Santiago de Cuba men kallades 1857 tillbaka till Spanien av drottning Isabella för att bli hennes biktfader. När hon fördrevs 1868 måste också Antonio lämna Spanien. De sista åren av sitt liv drog han sig tillbaka till ett franskt cistercienskloster där han dog den 24 oktober 1870.

 

Ambrosius av Optina (1812-1891)

 

Optinaklostret, beläget ungefär trettio mil söder om Moskva, har fostrat några av de framstående staretserna i rysk tradition. Den mest berömde av dessa är förmodligen Ambrosius, klostrets andlige fader under en del av 1800-talet.

Aleksandr Michailovich Grenkov som han hette, var redan som barn livfull och vig i tanken, men bräcklig hälsa tvingade honom till avsevärda begränsningar. I tonåren uppmuntrades han av sin andlige fader att gå den monastiska vägen, och i Optina träffade han två av de andra betydande staretserna vid denna tid, Leonid (1763-1841) och Macarius (1788-1860), och blev deras lärjunge.

Ambrosius bar sina lidanden under bön och tålamod på den väg där människohjärtats djup utforskas och vägen till försoning med Gud öppnar sig. Han var ett vittne om hur Guds kraft framför allt gör sig gällande genom svaghet, och blev som andlig fader känd för sin ömhet och barmhärtighet. Sin unika förmåga till urskillning använde han inte för att döma andra, utan för att dela deras lidanden. Med anspelning på aposteln Paulus ord, upprepade han ofta att ”det är Guds barmhärtighet som driver oss till omvändelse”.

När Macarius dog 1860 blev Ambrosius Optinaklostrets andlige fader. Han manade de kristna överallt att ge sitt stöd åt samhällets mest marginaliserade och utstötta. Författare som Dotojevskij och Tolstoj inspirerades av Ambrosius, och man sa om honom: ”Från Ambrosius öppnar sig kärlekens bottenlösa djup för varje människa.”

Ambrosius av Optina dog på kvällen den 10 oktober 1891. På hans gravsten inristade hans lärjungar staretsens livsgärning med orden: ”För de svaga blev jag svag, för att kunna vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att kunna frälsa alla.”

 

 

Johannes Paulus II (1920-2005)

 

Karol Wojtyla föddes i den polska staden Wadowice som den yngsta av tre syskon. Han förlorade sin mor då han var nio år gammal, och hans far understödde hans utbildning. 1938 skrevs han in i Jagellonska universitetet i Kraków, där han studerade polsk litteratur med särskild inriktning på drama. Följande år stängdes universitetet under den tyska ockupationen. Karol fick de följande åren försörja sig på olika sätt, bland annat på ett stenbrott. 1942 inträdde han i det ärkebiskopliga prästseminariet i Kraków, som bedrev sin undervisning i hemlighet, och 1946 blev han prästvigd och sändes snart till Rom, där han doktorerade 1948. Han återvände till Polen och tjänstgjorde i olika församlingar, undervisade i etik vid Jagellonska universitetet och vid universitetet i Lublin, ägnade sig åt studier i filosofi och inledde ett rikt författarskap som också innefattade poesi och drama.

1954 blev Karol Wojtyla professor i etik vid universitetet i Lublin, och 1958 utnämndes han till ärkebiskop av Kraków. År 1978 valdes han till påve med namnet Johannes Paulus II, den förste icke-italienske påven sedan 1523. Hans erfarenheter under nazismen och kommunismen kom till användning då han understödde den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet, vilket ledde till kommunismens fall i Polen. Hans skrifter är präglade av hans filosofiska inriktning som lade vikt vid en syn på människan som en handlande och ansvarstagande person. Ingen tidigare påve har gjort så omfattande resor som Johannes Paulus. Han besökte under sitt pontifikat 129 länder.

År 1981 föll han offer för ett attentat på Petersplatsen, och sin räddning tillskrev han jungfru Marias förbön. Han hade tidigare alltid varit frisk och rörlig, men nu försämrades hans hälsa efter hand, särskilt när han drabbades av Parkinsons sjukdom. Trots detta fortsatte han sin verksamhet obrutet ända till slutet, på senare år i rullstol. Hans tidigare aktivitet, med många resor och tv-framträdanden, fick en annan karaktär, och han bar sin sjukdom med stor värdighet. Det talades om honom som ”Johannes Paulus den store”. Han dog den 2 april 2005 och saligförklarades 2011. Johannes Paulus minne firas den 22 oktober i den katolska kyrkan.