Aposteln Andreas

 

Det första man slås av när det gäller Andreas är hans namn: det är grekiskt, inte hebreiskt. En antydan om en inte oviktig kulturell öppenhet i hans familj. Grekiskt språk och kultur var påtagligt närvarande i Gallillen där Andreas växte upp. Liksom sin far, Jona, och sin bror, Simon, försörjde han sig som fiskare på Genesarets sjö.

När en väckelse uppstod omkring Johannes Döparen drogs Andreas med. Och när Johannes vid Jordan pekade ut Jesus som ”Guds lamm”, hörde Andreas till dem som anade ordens oerhörda innebörd. Han blir den förste av apostlarna som Jesus kallar. I den bysantinska liturgin tilltalas han som Protokletos, ”den först kallade”. Andreas söker omgående upp sin bror och utbrister: ”Vi har funnit Messias!”

Andreas är särskilt omnämnd vid ytterligare tre tillfällen i evangelierna. Det första är när han finner pojken med de fem bröden och de två fiskarna och för honom till Jesus. ”Men vad förslår det för så många?” frågar Andreas, och får se Jesus utföra ett märkligt under.

Nästa gång är när Jesus har antytt att templet skall förstöras. Tillsammans med Petrus, Johannes och Jakob ställer då Andreas frågan: ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet på att tiden är inne för allt detta?” Som svar håller Jesus ett tal om Jerusalems förstörelse och tidens slut, där han manar sina lärjungar till vaksamhet. Vi behöver aldrig vara rädda för att ställa våra frågor till Jesus, men vi måste vara beredda på svar som inte alltid är enkla att förstå.

Det tredje tillfället i evangelierna när Andreas tar ett initiativ inträffar strax före påsken i Jerusalem. Några greker som kommit till högtiden för att tillbe, söker upp Andreas med en önskan om att få se Jesus. När Jesus hör det uttalar han orden om vetekornet som måste falla i jorden och dö för att bära frukt. Svaret rymmer en långtgående profetia: genom sin påsk skulle Kristus bli livets bröd inte bara för alla greker – kyrkan skulle omfatta alla folk och länder.

Liksom Simon Petrus kom till Rom för att utföra det uppdrag Jesus gett honom, betraktas Andreas i den tidiga kristna traditionen som den grekiska världens apostel. Inom den ortodoxa kyrkan vördas han som Konstantinopels förste patriark, på motsvarande sätt som Petrus i den Katolska kyrkan anses vara Roms förste biskop. Bandet mellan de två bröderna blir ett tecken på de två systerkyrkornas nära släktskap.

Enligt traditionen blev Andreas korsfäst likt sin mästare, fast på ett X-format kors, ett så kallat Andreaskors.

 

 

 

Jakob av Sarug (451-521)

 I dag firar den syriska kyrkan en av sina mest älskade andliga lärare, poeter och herdar, Jakob av Sarug. Han föddes 451 i byn Qurtum vid foden Eufrat, där han fick sin utbildning i en berömd teologisk skola. Vid 21 års ålder blev han munk och började en kort tid därefter tonsätta sina meditationer över Skriften. Resultatet blev de sköna andliga hymner, som Jakob är så känd för.

Efter sin ordination till präst, fick Jakob tillsyn över den lokala kyrkan i Hawra, ett uppdrag som gjorde att han fick lära känna stora delar av Syrien. Mot slutet av sitt liv, år 518, utnämndes han till biskop i Batnan-Sarug, och den syriska kyrkan gav honom smeknamnet ”Den Helige Andes harpa”, ett namn som hans föregångare och förebild, Efraim på 300-talet, också hade fått.

Av Jakobs 763 hymner och dikter finns omkring en tredjedel bevarade. Inspirerade av de judiska och kristna Heliga Skrifterna är dessa fyllda av Jakobs lovsånger till skönheten i Guds frälsningsverk genom historien, så som de återspeglas i Kristi barmhärtiga blick.

I dikten Jag ger mig av hem till min far skriver Jakob:

Var barmhärtig mot mig
som mot tillindrivaren
så skall jag leva av din nåd!
Du Guds Son, förlåt mig mina synder
som du gjorde med äktenskapsbryterskan!
Rädda mig från vågorna som du gjorde med Petrus!
Förbarma dig över min ringhet
som du gjorde med den gode rövaren och tänk på mig!
Herre, kom och sök efter mig som efter det förlorade fåret
så skall du finna mig.
Bär mig, Herre, bär mig på dina axlar
till din Faders hus!

 

 

Jakob av Sarug (451-521)

 

I dag firar den syriska kyrkan en av sina främsta andliga lärare och poeter, Jakob av Sarug, kallad ”Den helige Andes flöjt och de troende harpa”. Han föddes år 451 i byn Qurtum vid floden Eufrat och fick troligen sin utbildning i den berömda skolan i Edessa. Vid 21 års ålder blev han munk och började en kort tid därefter tonsätta sina meditationer över Skriften. Resultatet blev de sköna andliga hymner som Jakob är så känd för.

Efter sin ordination till präst fick han tillsyn över den lokala kyrkan i Hawra, ett uppdrag som gjorde att han lärde känna stora delar av Syrien. Jakob levde under en period av betydande svårigheter för de kristna i Mesopotamien, inte minst på grund av de ständiga angreppen från perserna. När staden Amid belägrades år 503, bröt panik ut i området och många kristna gjorde sig redo att fly västerut. Men genom sina brev ingöt Jakob mod i de troende, manade till besinning och övertalade dem att stanna.

Jakobs var till synes outtröttlig i sin litterära verksamhet. Av de 763 hymner och dikter som tillskrivs honom finns omkring en tredjedel bevarade. Inspirerade av både judars och kristnas heliga skrifter, är dessa fyllda av Jakobs lovsånger till skönheten i Guds frälsningsverk genom historien, så som den främst återspeglas i Kristi barmhärtiga blick. Han hymner och homilier är ett exempel på en fruktbar allegorisk utläggning av Skriften, där förankringen i de heliga texterna är självklar men där dessa hela tiden läses med en öppenhet för vad som döljer sig innan bokstavens klädedräkt. För Jakob av Sarug säger orden i Bibeln mer än vad de först tycks säga, och Skriftens bokstav kan bara tolkas med hjälp av den Ande som inspirerat orden.

Vid 68 års ålder utnämndes Jakob till biskop i Batnan, en stad i Sarugdistriktet, där han dog år 521.

 

 

 

 

Katarina av Alexandria (282-300)

 

Katarina av Alexandria firas som martyr och ett vittne om Guds vishet i den tidiga kyrkan. De äldsta källorna om hennes liv, som är på grekiska, har identifierat Katarina med en kvinna i Alexandria som omtalas av kyrkohistorikern Eusebios på 300-talet. Hon var en ung jungfru från en förnäm familj i Alexandria på 200-talet, en tid när kyrkan i Egypten växte påtagligt. Under förföljelserna blev hos ställd inför rätta för sitt kristna vittnesbörd, men vägrade förneka sin tro. Kejsaren lät henne då veta att hon kunde rädda sitt liv genom att gifta sig med honom. Men även detta vägrade Katarina.

Under rättegången gjorde hon så djupa inryck på de församlade att femtio filosofer tog emot den kristna tron. Kastad i fängelse för sin tro omvände hon även kejsarens gemål, hans fältherre, Porfyrios, och en mängd soldater. När Katarina blev martyr, tillsammans med dem hon fört till tro, skildrar berättelsen hur hennes kropp fördes av en ängel till berget Sinai. Där bevaras än i dag hennes kvarlevor i det kloster som byggdes på platsen till hennes minne, Katarinaklostret.

Legenden om Katarina har inspirerat generationer av kristna och spelat en stor roll genom historien. Berömda porträtt av henne har gjorts av konstnärer som Caravaggio, Rafael och Rubens. Katarina avbildas på olika sätt. Ofta som en drottning, men även med en palmkvist i ena handen, martyrsymbolen. För sin vishet blev hon bland annat skyddshelgon för universitetet i Paris.

 

 

Nicolas Steno (1638–1686)

 

UnknownNicolas Stenos livsberättelse är en berättelse om människans hängivna sökande efter sanning. Som samtida med bland andra Isaac Newton upplevde han den moderna vetenskapens födelse. Traditionella tolkningsmönster förändrades och nya frågor ställdes. Men för Nicolas Steno hörde sökandet efter kunskap om världen och naturen samman med sökandet efter Gud.

Steno föddes i Köpenhamn i det lutherska Danmark år 1638 i en relativt välbärgad familj. 19 år gammal började han studera på universitetet i staden. Han läste medicin, och efter avslutad examen reste han runt i Europa för att lära av tidens mest framstående läkare och naturvetare.

År 1666 kom han till Italien, och fick anställning som professor vid Universitetet i Padua. Han bjöds till Rom där han bland annat mötte påven. På återresan bevittnade han en Corpus Christi-procession, vilken gjorde djupt intryck på honom och han frågade sig om han verkligen hade den rätta tron.

Vetenskapligt gjorde Nicolas Steno flera viktiga upptäckter under de här åren. Mest betydelsefulla var hans insikter i geologi. Efter att ha obducerat en haj insåg han att dess tänder var identiska med vissa objekt som man kunde hitta i marken, ibland inuti stenar, men som man inte kunnat förstå vad de var. ”Hur var det möjligt”, funderade han, ”att solida objekt hittades inuti andra solida objekt” Hur kunde en hajtand finnas inuti en sten? Han insåg att det måste bero på att tiden skapar avlagringar i marken. Att historien så att säga bäddas in i jorden, och packas hårdare och hårdare. På så sätt kunde fossiler och hajtänder bäddas in i material som så småningom stelnade till stenar. Dessa iakttagelser var banbrytande, och Nicolas Steno kom att betraktas som den moderna geologins fader.

Samma noggrannhet och öppenhet för nya vägar ledde honom även i det religiösa sökandet. Efter att bland annat studerat kyrkofäderna kom han till slutsatsen att han skulle ansluta sig till den katolska kyrkan. Detta skedde år 1667. Några år senare fortsatte han sina akademiska studier genom att ägna sig åt teologi. Han prästvigdes år 1675 och blev biskop i norra Tyskland två år senare.

Som biskop var han djupt engagerad i tidens intellektuella samtal och arbetade ivrigt för förnyelsen av den katolska kyrkan. Hans fromhet och hans asketiska hängivenhet gjorde även djupt intryck på hans omgivning. År 1686 insjuknade han och dog kort därefter. Efter sin död vördades han som ett helgon lokalt i trakten där han verkat. År 1988 saligförklarades denne sökare efter både andlig och världslig kunskap av påven Johannes Paulus II.

 

 

Elisabeth Behr-Sigel (1907-2005)

 

Behr SigelElisabeth Behr–Sigel var en av de ledande personerna i vad som kallats den ortodoxa teologins guldålder i väst. Denna var en direkt följd av den ryska revolutionen som tvingade många ledande intellektuella ortodoxa i exil. En stor grupp av dessa sökte sig till Paris. Behr-Sigel kunde se en Guds försyn i den påtvingade ryska exilen, som kom att leda till ett fruktbart möte mellan den ortodoxa kristna traditionen och den moderna världen.

Elisabeth Behr-Sigel föddes 1907 i Alsace som då var en del av det tyska riket. Hennes far var kristen och protestant medan hennes mor var judinna. Hon blev själv en aktiv kristen och var en av de första kvinnorna som studerade teologi vid universitet i Strasbourg. Åren 1931-32 var hon verksam som pastor i en reformert församling trots att hon vid den tiden redan hade inträtt i den ortodoxa kyrkan, fångad av dess liturgi och teologi. Hennes formella tjänst som pastor avslutades i och med att hon gifte sig med en rysk emigrant, André Behr.

Elisabeth Behr–Sigel kom tidigt i kontakt med flera av de välkända ryska teologerna som befann sig i exil i Frankrike, såsom Nikolai Berdjajev och Sergius Bulgakov. Den som dock kom att få störst betydelse för henne var Lev Gillet, med vilken hon hade en över 60 år lång vänskap som med åren djupnade allt mer. Behr-Sigel kom att skriva biografin över denne prästmunk vars böcker spreds över hela världen under pseudonymen ”En munk från östkyrkan”.

En annan viktig inspirationskälla för Elisabeth Behr–Sigel var Moder Maria Skobstova, som i Paris förestod ett kloster som var ett slags hybrid mellan soppkök för hemlösa, tillflykt för prostituerade och mötesplats för intellektuella. Likt Moder Maria engagerade hon sig för judarna under Andra världskriget genom att bereda skydd för framför allt judiska barn.

Medan Moder Maria arresterades och avrättades i Ravensbrück överlevde Elisabeth Behr–Sigel kriget. Hon kom nu att bli en alltmer uppmärksammad ortodox teolog, inte minst för sin djupgående reflektion om kvinnans tjänst i kyrkan. Sedan hennes man avlidit 1968 flyttade hon till Paris där hon levde ensam i en liten lägenhet samtidigt som hon gjorde omfattande resor och medverkade som föreläsare vid teologiska konferenser och seminarier. Hon var aktiv ända fram till sin död, vid 98 års ålder, den 26 november 2005. Biografin över Elisabeth Behr-Sigel har skrivits av Olga Lossky, barnbarnsbarn till den berömde teologen Vladimir Lossky.

 

 

Dorothy Day 1897-1980

 

Dorothy DayEtt barndomsminne etsade sig fast hos Dorothy Day: en dag rusade hon in till grannen för att leta efter sin kamrat. Flickans mamma, som just avslutat frukostdisken, stod på knä och bad. Utan att verka besvärad, avbröt hon bara bönen för att tala om för Dorothy var dottern var, sedan fortsatte hon med sin bön. ”Jag kände en våg av kärlek till henne, som jag aldrig glömt”, mindes Dorothy Day långt senare i livet. Det var hennes första intryck av den katolska kyrkan, som hon senare i livet skulle ansluta sig till.

Dorothy Days far var journalist, men ville inte att dottern skulle följa i hans fotspår. Han hade blivit arbetslös sedan familjen överlevt jordbävningen i San Francisco 1906. Som barn fick Dorothy ta stort ansvar för sin lillebror och gick långa promenader med honom i Chicago. Där upptäckte och utforskade hon fattigkvarteren dit hon kände en märkvärdig dragning.

Efter ett par år vid universitetet avbröt hon studierna och flyttade till New York. Hon arbetade för de politiskt radikala tidningarna The Call och The Masses, bevakade demonstrationer och skrev om fredsfrågor. I november 1917 hamnade hon i fängelse tillsammans med ett antal andra kvinnor som protesterade mot att kvinnor inte hade rösträtt.

Tron växte långsamt i Dorothy Days liv. När hon 1932 rapporterade om en hungerstrejk blev hon starkt berörd av den nöd hon såg. Hon gick till en kyrka och bad: ”Jag bad en bön åtföljd av tårar och ångest, en bön att någon väg skulle öppnas för mig där jag kunde använda de talanger jag hade för att hjälpa mina kamrater arbetarna, de fattiga.”

Gud hörde hennes bön. Tillsammans med en 25 år äldre fransman, Peter Maurin, startade hon tidningen The Catholic Worker. som behandlade sociala frågor och även drev en pacifistisk linje. Snart vidgades verksamheten, kommuniteter bildades dit nödlidande strömmade under den amerikanska depressionen på 1930-talet.

För Dorothy Day var evangeliet och Jesu bergspredikan vägledande. Hon manade till bön, fasta, allmosor och vägran att delta i allt som hade med krig att göra.

Hon hamnade ofta i fängelse för sitt fredsarbete – sista gången när hon var 75 år.           Men hennes outtröttliga engagemang bar frukt. År 1983, tre år efter hennes död, författade de katolska biskoparna i USA ett pastoralbrev om fred och krig. De lyfte då fram Dorothy Days starka vittnesbörd mot våld och framhöll fredsarbete som en del av tron.

 

Mena (285-309)

Ikon av den helige Mena och Jesus

 

Den helige Mena (eller Mina) är en av de mest älskade martyrerna i den Koptiska kyrkan, känd inte minst genom de många mirakel som skett genom hans liv och förbön. Hans föräldrar var barnlösa, men när hans mor en dag under tårar bad Gud att han skulle välsigna henne med en son, hörde hon en röst som uttalade ordet ”Amen”, på koptiska Mena. Hon gav därför den son hon fick detta namn.

Menas far hade en ledande position i armén, men dog när sonen var 14 år gammal. Ett år senare sökte sig även Mena till armén där han fick en framstående ställning på grund av sin fars rykte. Men efter tre år lämnade han sin begynnande militära karriär för att hänge sitt liv åt att söka Gud. Han begav sig nu ut i öknen där han levde som eremit

Efter fem år hade Mena en uppenbarelse. Han såg hur änglar krönte martyrerna med kronor, och en intensiv längtan väcktes inom honom att få bli lik Kristus i en död som hans. Omgående begav han sig till staden för att vittna om sin tro. Hans frimodiga vittnesbörd retade upp myndigheterna, och Mena blev martyr år 309. Hans exempel har genom historien dragit otaliga till den kristna tron.

 

 

Manfred Björkquist (1884-1985)


Manfred Björkquist, som 1909 var med och grundade ungkyrkorörelsen och 1942 blev Stockholms förste biskop, är en av Svenska kyrkans stora gestalter under 1900-talet. Hans andliga vision kom att starkt påverka godsägare Oscar Ekman och helhjärtat omfattas av denne, och han var en ofta sedd gäst på Nya Slottet i Bjärka-Säby.

Manfred Björkquist var född 1884 och växte upp i ett fromt prästhem i Gideå i Ångermanland. Grunden för hans andliga inriktning kom att läggas i den mycket levande församling där hans far verkade som kyrkoherde. Ett av de bärande inslagen i hans liv som kristen blev tidigt strävan att föra ut det kristna budskapet och han kom att bli en stark förespråkare för mission och evangelisation. När Björkquist 1902 började studera i Uppsala var det med avsikt att bli präst och missionär. Tankarna på prästvigning övergav han dock snart, och hans engagemang kom alltmer att kanaliseras i kampen för en bred förnyelse bland lekmännen i kyrkan. Övertygelsen om att kyrkan inte skulle vara en prästkyrka utan en folkets kyrka var den stora andliga idé han blev hängiven livet ut, sammanfattad i devisen: Sveriges folk – ett Guds folk

I Uppsala kom Manfred Björkquist att tillhöra en krets unga människor som brann för liknande ideal som han själv, och här spirade nu en andlig rörelse vars brådskande ledmotiv var förnyelsen av Svenska kyrkan som en levande kyrka.  Under hösten 1908 började ungkyrkorörelsen hitta sina former och den 25-årige Manfred Björkquist sitt genombrott som andlig ledare. Ungkyrkorörelsen var från början en studentrörelse, den leddes av unga människor och dess målgrupp var framför allt den yngre generationen. Sitt centrum kom den att få i Sigtuna, där Manfrd Björkquist tillsammans med sin vän, godsägare Oscar Ekman på Bjärka-Säby, grundande Sigtunastiftelsen. Här hade Manfred Björkquists sin bas 1917 till 1942, och skapade en miljö som präglades av vad som beskrivits som en ”magnetisk tolerans”. Kyrkan skulle vara en samlingsplats, inte en maktfaktor. ”Vi söker inte förskansningar, vi söker förankring”, löd en klassisk formulering av Björkquist.

När Manfred Björkquist 1942 utnämndes till Stockholms stifts förste biskop inleddes ett nytt skede i hans liv. Det ovanliga i sammanhanget var att han fortfarande var lekman. Den 6 oktober skedde först prästvigningen i S:ta Maria kyrka i Sigtuna, och den 29 november biskopsvigningen. Manfred Björkquist var biskop fram till 1954. Han dog i Sigtuna den 23 november 1985, hundra år fyllda.

C. S. Lewis 1898-1963

 

Unknown

I dag är det 50 år sedan C. S Lewis gick ur tiden. Hans bortgång överskuggades dock i nyhetsflödet av två andra stora personligheters död samma dag 1963: John F Kennedy och Aldous Huxley.

Clive Staples Lewis föddes i Belfast på Irland den 29 november 1898. Hemmet var fyllt av böcker och redan som barn älskade han att läsa. Lewis mor dog i cancer när han var tolv år, och han fick sin utbildning på olika privatskolor. Under studietiden förlorar han sin barnatro och börjar intressera sig för mytologi och det ockulta. Från 15 års ålder bekänner han sig öppet som ateist.

Det var mötet med bland andra J R R Tolkien, liksom G K Chestertons författarskap, som gjorde att Lewis i mogen ålder återvände till den kristna tron. Han förde långa samtal med Tolkien, som var katolik, och försökte i det längsta värja sig för dennes argument. Lewis beskriver hur han drogs till tron likt en förlorad son, ”motvilligt kämpande, sparkande, spanande i varje riktning för att finna en flyktväg”. Hans omvändelse skedde 1931.

Som kristen kom Lewis att ansluta sig till den anglikanska kyrkan, samtidigt som han intog en ekumenisk hållning. Han påverkades av den katolska traditionen, och kom med tiden även att fascineras av den ortodoxa kyrkan och dess liturgi. Under ett besök på Rhodos deltog han i den ortodoxa påsknattsliturgin. Fascinerad sa han senare att han föredrog den ortodoxa liturgin framför både den katolska och protestantiska.

Med logik och filosofi som plattform utvecklade C. S. Lewis ett apologetiskt författarskap till den kristna trons försvar. Under 1950-talet övergick han dock alltmer till att skriva uppbyggelselitteratur och barnböcker. Det är nu han publicerar de berömda Narniaböckerna. År 1954 blir han professor i litteratur vid Cambridge universitet.

Efter en tids brevväxling gifter sig Lewis 1956 med den amerikanske författaren Joy Gresham. Hon har judisk bakgrund och har likt honom omvänt sig från ateism till kristendom. Joy hade redan fått diagnosen skelettcancer när de gifte sig. Hennes tillstånd förbättrades under en tid och de kunde leva tillsammans fram till hennes död 1960. I boken A Grief Observed skildrar han sin smärta på ett så naket sätt att han valde att publicera den under pseudonym. Ironiskt nog var det flera av Lewis vänner som rekommenderade honom boken som en hjälp att bearbeta den egna sorgen. Först efter hans död offentliggjordes att han var dess författare.

Lewis lämnade sina uppdrag på universitet 1963 sedan han börjat få problem med sitt hjärta. Han dog den 22 november det året. Nyheten om hans död kom att nästan helt överskuggas av mordet på John F Kennedy som skedde samma dag.