David du Plessis

Den sydafrikanske pingstpastorn David du Plessis var en tidig förgrundsgestalt i den karisamatiska förnyelse som under 1900-talet berörde de historiska kyrkorna, och pionjär i dialogen med den katolska kyrkan.

Han föddes 1905 och blev ordinerad som pastor i Apostolic Faith Mission i Sydafrika när han var 23 år. 1935 utsågs han till generalsekreterare inom sitt samfund, och kom att ägna mycket tid åt att främja samarbetet mellan olika grupperingar inom pingströrelsen. I slutet av 1940-talet flyttade du Plessis med sin familj till USA, där han anslöt sig till Assemblies of God.

Från att under sina tidiga år ha intagit en kritisk och avvaktande hållning till andra kyrkor, kom David du Plessis att bli en allt ivrigare ekumen. Redan 1936 hade den välkände predikanten Smith Wigglesworth uttalat en profetia över du Plessis, att denne skulle bidra till att öppna för Andens vind i de historiska kyrkorna. Inget kändes mer främmande för honom vid denna tid, och han gjorde själv inget för att profetian skulle gå i uppfyllelse. Men under 1950 började han bli inbjuden till olika ekumeniska sammanhang och till kyrkor som stod långt ifrån honom, där han kom att gå under smeknamnet ”Mr Pentecost”.

Redan 1954 inbjöds David du Plessis till Kyrkornas världsråd som observatör, en roll han även hade under Andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet. Han förstod att Gud gett honom en kallelse som gällde de äldre kyrkorna, och särskilt i till Kyrkornas världsråd. Från ett av dessa tillfällen ger han själv följande vittnesbörd:

I could remember days when I had wished I could have set my eyes upon such men to denounce their theology and pray the judgment of God upon them for what I considered their heresies and false doctrines. … After a few introductory words I suddenly felt a warm glow come over me. I knew this was the Holy Spirit taking over, but what was He doing to me? Instead of the old harsh spirit of criticism and condemnation in my heart, I now felt such love and compassion for these ecclesiastical leaders that I would rather have died for them than pass sentence upon them.

David du Plessis allt djärvare ekumeniska strävanden, inte minst i förhållande till den katolska kyrkan, gjorde honom starkt kritiserad och kontroversiell bland hans egna. Det gick så långt att han fråntogs sin pastorslicens och utestängdes från att predika i många pingstkyrkor. Senare blev han dock upprättad, och vid sin död den 31 december 1987, var han erkänd och respekterad i sin egen kyrka för sina banbrytande insatser. Några år tidigare, 1983, belönades David du Plessis med Benemerenti medaljen av påven Johannes Paulus II för sin tjänst för hela kristenheten. Det var första gången denna gavs åt någon som inte var katolik.

 

 

Melania den yngre (383-439)

Melania föddes i Rom år 383, där hon tillhörde en av stadens berömda familjer. Hennes farmor var Melania den äldre, som hade gjort resor både till Egypten och till det heliga landet. När Melania var 13 år blev hon bortgift med en äldre släkting, Pinian. De fick två barn, men båda dog när de var små. Efter sju års äktenskap insåg hennes man att Melania hade en annan kallelse, och med hans medgivande anträdde hon den monastiska vägen, en väg där han slog följe med henne. De sålde mycket av sin egendom, och använde pengarna både för att hjälpa de behövande men också för att bidra till uppbyggandet av kloster.

När Visigoterna invaderade Rom 408 lämnade Melania och hennes man staden tillsammans med hennes mor. De tillbringade först två år nära Messina på Sicilien. År 410 fortsatte de till norra Afrika där de bodde i sju år och bland annat lärde känna Augustinus. Här ägnade sig Melania åt att tjäna människorna. Hon grundade också två kloster i Tagaste, ett för kvinnor och ett för män.

År 417 reste Melania, hennes man och deras sällskap via Alexandria till Palestina. Under ett års tid levde de i ett pilgrimshus i Jerusalem, där de bland annat mötte och lärde känna Hieronymus. Efter ytterligare resor i Egypten, med besök i några av de berömda ökenklostren, återvände Melania till Jerusalem och levde i tolv år i ett eremitage intill Olivberget. Här byggde hon senare upp ett kloster för kvinnor, och efter sin mans död grundade hon även ett kloster för män.

Mot slutet av sitt liv reste Melania till Konstantinopel och fick vara ett redskap till sin farbrors omvändelse. Han hade tjänst vid kejsarens hov. Här lärde hon även känna kejsarinnan Eudokia, som hon senare tog emot när denne gjorde en pilgrimsresa till Jerusalem.

Melania dog i Jerusalem den 31 december 439.

 

 

Thomas Becket (1118-1170)


Den 29 december år 1170 mördades ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Becket, i slutet av vespergudstjänsten i den stora katedralen i Canterbury. Thomas föddes i en familj av köpmän i London 1118. Efter att med brilljans ha fullgjort sina studier i juridik i London och Paris, vann han snabbt den engelske kungen Henrik II:s favör och utnämndes till en ledande position i landet år 1155 Becket blev kungens vän och förtrogne och tjänade hängivet och troget sitt land på samma gång som han fick del av hovlivets spänning och glamour.

Kungen, som märkte vilka kvaliteter Becket hade och som samtidigt bekymrades av spänningarna mellan den kungliga familjen och en del ledande präster, utnämnde Becket till ärkebiskop av Canterbury 1162, trots dennes protester. För att på ett ansvarsfullt sätt kunna utföra det uppdrag han nu motvilligt åtagit sig, kände Thomas behovet av en djupgående omvändelse i sitt eget liv. Han klädde sig som munkarna och gjorde deras livsstil till sin. Han inbjöd de fattiga att äta vid hans bord.

I sin pastorala gärning hävdade nu Becket att kyrkan måste stå fri gentemot kungamakten. Eftersom han inte accepterade någon kompromiss tvingades han till en lång exil i Frankrike. Övergiven av sina biskopskollegor, illa försvarad av Rom och med en fientligt inställd adel återvände Tomas Becket så småningom till Canterbury i november 1170 efter att tillfälligt ha försonats med kungen. Några dagar senare, när Becket återigen följde sitt samvete framför att lyda kungen, gav denne order om att Becket skulle huggas ned med svärd framför altaret i sin katedral. Becket hade möjlighet att fly, men valde att mista sitt liv som ett vittne för evangeliet.

 

 

 

Mattias Agnesund (1973–2010)

 

I äldre tiders väckelse handlade livet om att bäras av Guds nåd genom jordens tåredal, till den himmelska härligheten. Visst kunde livet erbjuda mycket gott, men här lever vi ändå som främlingar, på vandring mot det himmelska Jerusalem. I det sena 1900-talets moderna frikyrklighet gick detta perspektiv förlorat, men fick en sällsam gestalt i Mattias Agnesunds liv och vittnesbörd.

Mattias föddes år 1973 med Duchennes muskeldystrofi, en sjukdom som bryter ner kroppens muskler. När han var nio år gammal kunde han inte längre gå, utan fick sitta i rullstol. Under åren som gick förtvinade musklerna allt mer, och han förlorade motorik och begränsades i sitt tal. 25 år gammal var han beroende av respirator för att andas. Men sjukdomen tog aldrig ifrån honom insikten om att livet, också mitt i lidandet, är en gåva.

Mattias begränsades av sjukdomen, men tillät den inte att hindra honom från att uppskatta de goda gåvor livet ändå gav. Svårigheten att tala hindrade honom inte från att kommunicera och föra samtal via brev, bloggar och e-post. Oförmågan att själv använda sina ben hindrade honom inte från att älska fotboll, inte heller från att göra resor. Vid flera tillfällen deltog han med stort engagemang i Pilgrims vintermöten i Bjärka-Säby. Han hade en sällsynt förmåga att upptäcka och fångas av det sköna: musik, konst, film, litteratur. Dessutom besatt han själv förmågan att skapa skönhet genom noggrant utmejslade texter, där varje ord var vägt på guldvåg.

Med hjälp av särskilt utvecklade hjälpmedel formade han sina texter bokstav för bokstav, och detta i en kultur där texter – som allt annat – massproduceras. Hos Mattias fanns alltid en omsorg om orden, en känsla för deras laddning, och en insikt om deras värde. Han skrev långsamt, men tycktes ändå inte stressad. Kanske för att han hela tiden levde med ett ben i evigheten

Den personligt hållna boken om kyrkosångaren Einar Ekberg blev Mattias Agnesunds opus. Att han fann själsfränder bland det äldre frikyrkofolket var ingen tillfällighet. Den moderna frikyrkligheten gav honom inte redskap att förstå sitt liv, men det gjorde dessa. Inte minst älskade han Ekbergs sång om jordelivet: ”Jag är en främling, jag är en pilgrim. Blott en afton bor jag här.”

Mattias Agnesund insomnade den 27 december 2010.

 

 

Aposteln Johannes


Johannes var son till Sebedaios, en fiskare från staden Bethsaida i Galileen. Han tillhörde Johannes döparens lärjungar, och var en av dem som började följa Jesus när hans mästare pekade ut denne som Guds Lamm som kommit för att ta bort världens synd. När Johannes svarade ja på kallelsen att följa Jesus kom han att bli en av de lärjungar som stod Jesus närmast.  Han fick en djup insikt om det nya förbundet, grundat på kärlek, och blev känd som ”den älskade lärjungen”.

Tillsammans med sin bror Jakob, och Petrus, blev Johannes ett unikt vittne till flera avgörande händelser i Jesu liv: uppväckandet av Jairus dotter, Kristi förklaring på det heliga berget och lidandeskampen i Getsemane. I det mest kritiska ögonblicket, döden på korset, var Johannes den ende av lärjungarna som förblev kvar hos Jesus. Tillsammans med Maria var han närvarande under de sista ögonblicken av Jesu jordiska liv.

På uppståndelsens morgon möter vi, i det fjärde evangeliet, Johannes tillsammans med Petrus. Den berättelsen antyder att kyrkan är grundad på en tvåfaldig närvaro: på den lärjunge som älskade därför att han trängt djupt in i Herrens kärlek, och på den lärjunge som älskade därför att han hade fått mycket förlåtet.

Efter pingsten lämnade Johannes Jerusalem, och enligt traditionen vistades han först i Samarien och därefter i Efesos. De nytestamentliga skrifter som bär hans namn – det fjärde evangeliet, de tre Johannesbreven och Uppenbarelseboken – vittnar om kristna församlingar, bland annat i Efesos, som grundats och vägletts av Johannes.

Johannes festdag, som med rätta följer på firandet av hans älskade Mästares födelse, är en inbjudan till kyrkan att betrakta världen med en blick som förvandlats av skådandet av Guds kärlek. Att Johannes dag mycket tidigt kom att firas i anslutning till julhelgen hör troligen samman med Johannesevangeliets prolog, som förkunnar att Ordet blev människa. Enligt traditionen är Johannes den ende av apostlarna som inte dog som martyr.

 

 

Stefanos

Stenandet av Stefanos

Dagen efter jul firar kyrkan den första kristna martyren, Stefanos. Det kan tyckas märkligt att den andra juldagen inte har med julen att göra, men i själva verket finns en visdom i det faktum att en stor martyrfest firas under julen. Därmed understryks sambandet mellan inkarnationen och martyriet. När vi i liturgin ihågkommer hur Stefanos gav sitt blod firar vi evangeliets paradox: Guds son föddes och dog för att ge världen liv. I en av antifonerna denna dag sjunger kyrkan: I går blev Kristus född på jorden för att Stefanos i dag skulle födas i himlen.

Vi påminns om att barnet som ligger i krubban både är den hörnsten och den stötesten som Bibeln talar om, men också om att den som väljer att följa och älska Kristus av fri vilja avstår från sitt liv, ända till döden.

Stefanos tillhörde den första kristna församlingen i Jerusalem. Han var en av de grekisktalande judarna från diasporan. Liksom flera av sina vänner anklagades Stefanos för en omstörtande attityd gentemot Lagen och templet. När han svarade sina anklagare talade den Helige Ande genom honom. Hans inträngande tolkning av de hebreiska skrifterna inför Stora rådet, bekräftades av hans villighet att dö som ett vittne om Jesu död och uppståndelse.

Med Stefanos skrivs den kristna martyrhistoriens första kapitel. Här inleds bokstavligen den historia som Jesus hade profeterat om när han sagt att de som tog emot Helig Ande skulle bli hans vittnen. Ett autentiskt vittne är bärare av Jesu ande. Vittnet är någon i vilken Kristus har förkroppsligats, och måste därför räkna med att få dela Jesu öde genom att ”bli lik honom i en död som hans”. Dessa ord uppfylls bokstavligen när Stefanos i dödsögonblicket utropar: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Genom Andes kraft fick Stefanos nåd att efterlikna sin Herre. I sin dödsstund bad han Guds förlåta sina bödlar, och visade därmed att en sann martyr inte är en martyr ”mot” någon eller något, utan ger sitt liv för att alla människor skall kunna ta emot evangeliet.

I fornkyrkan kom blodsmartyriet att liknas vid en kröning. Stefanos namn, som är grekiskt, betyder betecknande nog krona: han var den förste som kröntes med martyriets krona, förstlingsvittnet i martyrernas stora skara, vars blod skulle bli evangeliets utsäde. En av dem som med stor sannolikhet påverkades starkt av Stefanos vittnesbörd var Saulus, som var närvarande när han stenades.

 

Kristi födelses fest

Det mysterium vi firar denna heliga natt är kristendomens viktigaste enskilda händelse, historiens avgörande tilldragelse: Gud blir människa. Under medeltiden talade man om Jesu trefaldiga födelse: Guds sons födelse före världens och tidens tillblivelse, med trosbekännelsens ord: Född av Fadern före all tid. Guds sons födelse i tiden och världen genom den Helige Ande av jungfrun Maria. Och Guds sons födelse i människans hjärta genom samme Andes kraft.

Denna natt blir Jesus allt det vi är – för att vi skall bli allt det han är. Denna natt anar vi storheten i att vara människa – ty det är människa Gud blir. Denna natt ser Gud och människa på varandra – i det nyfödda barnet – och de känner igen varandra. ”O, ljusbringande natt, ljusare än varje dag”, utbrister en okänd predikant i en julnattshomilia i Betlehem på 300-talet.

Julen har en komplicerad tillkomsthistoria. Ursprungligen firades Kristi framträdande i världen den 6 januari, till att börja med i den orientaliska kristenheten. Att Jesu födelse från 300-talet började firas den 25 december hängde med stor sannolikhet samman med att romarriket hade en betydande solfest, Natalis Invicti, Den obesegrade solens fest, som firades just detta datum. Denna lade nu kyrkan beslag på och kristnade. Kristus var ju soluppgången från höjden som gått upp över alla människor! Den romerska solfesten firades med orden ”Solens födelse, ljuset växer”, och även dessa tog kyrkan över och gjorde till sina. Det berättas hur de kristna under sitt julfirande ropade vid midnatt: ”Jungfrun har fött, ljuset växer!”

I slutet av 300 talet hade firandet av Kristi födelses fest den 25 december spridit sig österut och etablerats i större delen av kristenheten. Men julen är alltså den enda av de kristna högtiderna som har västerländskt ursprung.

 

 

Per Mases (1934-2010)

Per Mases var en av den nordiska retreatrörelsens pionjärer och förgrundsgestalter. I mer än 35 år var han föreståndare för Stiftelsen Berget i Rättvik, där han tillsammans med sina medarbetare formade en unik andlig och ekumenisk miljö i svensk kristenhet

På Berget upptäckte många svenskar för första gången retreaten som en vederkvickande oas och kom i kontakt med en kristen tro som andades liv. S:t Davidsgården blev Sveriges ledande retreatgård och Per Mases en vägledare och lärare vars inflytande sträckte sig långt utanför kyrkans gränser. Lågmäld, stilla och genomlyst personifierade han ett andligt ledarskap som fick människor från många olika håll att söka upp honom för vägledning och själavård. Själv var han djupt förankrad i evangeliet, med en glödande kärlek till den odelade kyrkans tro och liv, och därmed en oavbruten strävan efter kyrkans enhet. ”Guds mening med vårt liv är kärlek”, upprepade han i mer än tre decennier när han dagligen firade mässan i S:t Davidsgårdens kapell.

När tidskriften Pilgrim startade 1994 blev Per Mases från början en av de självklara medlemmarna i referensgruppen. Han var en återkommande och uppskattad retreatledare på Nya Slottet Bjärka-Säby.

Per Mases insomnade i sitt hem på julafton 2010 efter en tids sjukdom.

 

 

Thorlak Thorhallson (1133-1193)

 

 

UnknownI andliga nedgångstider behövs människor som likt pelare kan bära upp Guds sönderfallande hushåll. Thorlak Thorhallson, Islands skyddshelgon som firas i dag, var en av dessa. Det var de irländska munkarna, dessa som sökte sig till världens yttersta gränser, som först kom med evangeliet till det avlägsna Island. Det skedde redan på 700- och 800-talet och därmed fick den kristna tron fäste på ön.

När Thorlak Thorhallson föddes i Fljotshilth på Island år 1133 hade dock mycket av det som de irländska munkarna byggt upp börjat förfalla. Thoralk gav sitt liv åt Gud när han var 15 år gammal, en gåva han aldrig tog tillbaka. Han blev diakon vid samma ålder, och prästvigdes tre år senare. Han sändes samtidigt till England och Frankrike för studier. När han återvände till Island 1161 fann att behoven av en andlig förnyelse vara enorma. Efter att en bonde testamenterat mark till honom, upprättade han ett kloster för vilket han själv blev abbot. Klostret skulle utgöra en andlig härd varifrån förnyelsens eld kunde spridas.

När Thorlak år 1178 blev biskop inledde han ett omfattande arbete för att reformera det kyrkliga livet. Han fick få med sig och strävade ofta i motvind. Thorlak fick dock stöd från den norske ärkebiskopen, med ansvar för Island, som försökte åstadkomma liknande förändringar i Norge.

Efter femton år som biskop bestämde sig Thorlak för att lämna sitt uppdrag och återvända till klostret, men han dog innan han hunnit fullfölja sina avsikter.

Thorlaks trohet och uthållighet hade dock inte varit förgäves. Hans liv skulle inspirera åtskilliga i kommande generationer att gå samma väg i Kristi efterföljd.

Fem år efter sin död blev Thorlak helgonförklarad i den isländska kyrkan. Först 1984 blev han även officiellt helgonförklarad i den katolska kyrkan av påven Johannes Paulus II. Han firas den 20 juli och den 23 december.

 

Oscar Ekman (1873-1949)

Godsägare Oscar Ekman föddes i Göteborg 1873, son till konsul Oscar Ekman och hans hustru Maria. Han döptes av familjens vän och själasörjare, domprosten Peter Wieselgren. Under hans uppväxt bodde familjen under vinterhalvåret i Stockholm, där fadern var riksdagsman. Somrarna tillbringade de på Bjärka-Säby eller Stora Torp utanför Göteborg.

På 1890-talet inledde Oscar akademiska studier i Uppsala, och lärde då känna flera av de personer som han senare skulle få mycket att göra med, inte minst Manfred Björkquist och Nathan Söderblom. En kort tid efter sin examen insjuknade Oscar Ekman i tuberkulos, tidens stora folksjukdom i Sverige som skördade många liv. Han övervann sjukdomen men blev aldrig helt fri från den, och hade därför en bräcklig hälsa livet ut.

Oscar Ekman var 26 år när hans far överlämnade Bjärka-Säbygodset åt honom. Med sitt brinnande forskningsintresse hade han nog tänkt sig en annan livsbana, men nu åtog han sig det uppdrag han anförtrotts av fadern med en sällsam plikttrohet. ”Jag har aldrig någonsin träffat en människa som tagit sin livsuppgift allvarligare”, skrev Manfred Björkquist efter Oscar Ekmans död.

1909 ingick Oscar Ekman äktenskap med den levnadsglada och musikaliska Anna Sondén, till professionen gymnastiklärare. I äktenskapet föddes fem söner: Oscar 1912, Conrad 1914, Carl 1916, Harald 1918 och Gunnar 1920. På det vidsträckta godset blev Oscar Ekman med tiden alltmer uppskattad, och tog ett stort ansvar för alla som arbetade på godset. Han tillhörde kategorin ”benådade människor”, skriver forskaren Torbjörn Fågelberg om honom. ”En ljusgestalt som lämnade ett mycket stort tomrum efter sig.”

På Bjärka-Säby kom Oscar Ekman inte bara att utveckla godset till en mönstergård. Här formade han en andlig miljö präglad av hans två valspråk: Esse non videri. Ora et labora. Bed och arbeta. Vara, icke synas. ”Om sig själv var han förtegen, men var han hade sitt livs djupaste källor, därom behövde man ej vara i ovisshet då man kom honom nära.”, vittnade Manfred Björkquist om sin vän. På Bjärka-Säby möttes unga ledargestalter i Svenska kyrkan för bön och samtal, här hölls stora kristna ungdomsmöten och scoutläger – 1905 det första nationella kristna studentmötet – och platsen blev en bas för forskare och vetenskapsmän. Traditionen som donator övertog Oscar Ekman med emfas från sin far, hela hans livsgärning gick i givandets tecken.

Oscar Ekman insomnade den 22 december 1949, han var då 77 år gammal. Efter hans bortgång skrev en vän till familjen, Ester Lutteman, till Anna Ekman om sitt besök hos dem bara en kort tid innan: ”I mitt minne står som med eldskrift mitt besök på Bjärka-Säby i adventet i fjol. Den där morgonbönen ter sig som en helgad tavla. Det har strömmat en flod av välsignelse ut till många, många under de decennier, då Bjärka-Säby letts av Din makes hand. Det är ett arv som förpliktar.”