Inledning till Synaxarium

Vad är ett Synaxarium?

När kyrkan samlar oss till gudstjänst låter hon oss framför allt lyssna till berättelserna om Jesus av Nasaret. De fyra evangelierna är Bibelns krön och trons viktigaste källor. I jungfru Marias son har Gud blivit människa, i allt lik oss. Om detta måste vi berätta, igen och igen. ”Det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och tagit på med våra händer, det är vårt ärende.”[1]

Men hur vågar vi tro att historien om Jesus Kristus är sann, tillförlitlig och värd att ge sitt liv för? Det finns inga bevis för den kristna tron. Det finns bara vittnen. När vi uppmanas att ”se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro”[2], är det för att berättelserna om deras liv är glödande tecken. Trons vittnen är inte intressanta för sin egen skull; de är intressanta för att deras liv är en förlängning av Jesu liv. De skriver nya kapitel i Kristushistorien.

Det är genom dem som före oss följt Jesus – deras liv men ännu mer genom deras död – som vi på allvar förstår innebörden av att vara kristen. Först i raden bland trons vittnen står apostlarna, på vars grund kyrkan är byggd. Så långt vi vet blev de alla, Johannes undantagen, martyrer. De påminner oss om att kyrkan, som i trosbekännelsen kallas apostolisk, alltid är en lidande kyrka. Hon är martyrernas kyrka – martyr betyder ”vittne” – ända sedan den förste martyren, Stefanos, dödades i Jerusalem.

Minnet av och vördnaden för trons vittnen i apostlarnas efterföljd ställer oss inför den mest uppfordrande av kallelser: att vara Kristus i världen. Men det är inte heroiska insatser som är helgonens adelsmärke, utan den kärlek som äger dem så till den grad att ”de älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden”.[3] Likt oss är dessa vittnen ofullkomliga och präglade av sin tid, de bär också på motsägelser, men genom att de fick nåden att släppa taget om sina liv i överlåtelse åt Kristus, har de blivit vittnen om hur Gud förmår fylla en människa med sin kärlek när hon säger sitt ja till honom.

*

De samlingar med berättelser om trons vittnen som kyrkan sammanställt under historien brukar kallas synaxarier. Det kommer av synaxis, som från början var beteckningen på Ordets liturgi, läsningen av Bibeln, i gudstjänsten. Synaxis betyder ”att komma samman”. Det kan jämföras med synagoga, av grekiskans synagōgē, ”sammankomst”. Tidigt i kyrkan var synaxarium[4] ett samlingsnamn för all bibelläsning och undervisning i gudstjänsten. Senare gjordes en åtskillnad mellan det som lästes från Bibeln och annan undervisande text. Den senare samlades i ett synaxarium, framför allt i form av berättelser om martyrer och helgon. Från ungefär 1000-talet finns bevarade de tidigaste historiska synaxarierna av det slaget.

Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säby har i flera år arbetat med att sammanställa ett ekumeniskt synaxarium som omfattar årets alla dagar. Det utges nu för första gången i en bok ämnad för daglig läsning under året. Här kan sex kategorier av vittnen urskiljas:

  • Vittnen från det första årtusendet, ibland kallat den odelade kyrkans tid.
  • Vittnen från det andra årtusendet i både öst och väst, sådana som firas i katolsk och ortodox tradition.
  • Vittnen från perioden efter reformationen, såväl luthersk som reformert tradition.
  • Vittnen från evangeliska och frikyrkliga rörelser i den världsvida kyrkan under såväl medeltid som efterreformatorisk tid.
  • Vittnen från svensk och nordisk tradition, från Ansgar och framåt.
  • Vittnen med en särskild anknytning till Bjärka-Säby, där vår kommunitet har växt fram. Dessa utgör ett mindre antal.

Berättelserna om martyrer och helgon kom i den tidiga kyrkan att läsas i gudstjänsten, som ett komplement till läsningen av bibeltexter. De utgör en förlängning av Skriften, utan att därmed vara kanonisk text. Synaxariet är snarare ett vittnesbörd om kraften i Guds ord. Berättelserna ger gudstjänsten en himmelsk dimension genom att påminna om ”den sky av vittnen” [5] som omger oss. ”För Gud är alla levande”,[6] inskärper Jesus. Det finns inget avstånd mellan församlingen i himlen och församlingen på jorden. I Kristus firar vi varje gudstjänst i gemenskap med hela den världsvida kyrkan och hela den himmelska församlingen – alla som genom dopet är förenade med honom. Vi vågar tro att vi i vår gudstjänst står inför ”andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats”, som Hebreerbrevet uttrycker det.[7] Vi ber och lovsjunger i gemenskap med dem som före oss gått in i himlen.

(För oss som kommer ur protestantisk tradition är detta en ovan tanke, eftersom den länge varit frånvarande i vårt trosmedvetande. Vi behöver därför närma oss denna mark med varsamhet och även ha respekt för varandras reservationer. Ingen skall sträcka sig utöver sin tro, men vår tro kan växa; framför allt kan den bli infogad i kyrkans gemensamma tro.)

*

De heliga har alltid känt igen varandra. Därför är helgonen ekumeniska gestalter, vittnen om att kyrkan i grunden är en och odelad. Enhet går inte att organisera. Kyrkans enhet är en verklighet i den helige Ande, och överallt där människor låter sig uppfyllas av Guds och Kristi Ande, upptäcker de – som det mest självklara – att de är ett. Splittringen är en skandal, en synd vi måste omvända oss från och göra bot för så att såren kan läkas.

Berättelserna om och firandet av trons vittnen kan bli en del av boten. Trons vittnen kan bli våra biktfäder, de läkare vi behöver i försoningsprocessen. Inget bidrar så verksamt till att föra oss närmare varandra, som igenkännandet av de heliga i varandras traditioner och konfessioner. När vi ser öknens Antonios, Katarina av Siena, John Wesley, Serafim av Sarov och Ida Andersson från Skaraslätten stå sida vid sida som de bästa vänner, inser vi vilken tragedi kyrkans splittring är, men också hur enkel vägen till enhet kan vara. Det är i och genom dem som gått en annan väg än den där många går – utblottelsens och den utgivande kärlekens väg – som vi känner igen det liv som oavbrutet flödar mellan Fadern och Sonen. När vi möter dem i andra traditioner än vår egen slår de en bro över klyftor som skiljer oss åt. De blir ögonöppnare och vägröjare. Den kristna enhetens pionjärer.

Berättelserna om trons vittnen hjälper oss att igenkänna våra bröder och systrar överallt där Jesu namn bekänns och människor lever i lydnad mot Kristus. De heliga finns även bland dem vi inte i första hand skulle identifiera oss med, i sammanhang vi kanske till och med har svårt för. Det kan vara en omtumlande upptäckt, men en viktig sådan. När vi ser tecken på Kristuslikhet i andra konfessioner vidgas med nödvändighet vår förståelse av Kristi kropp. Även om teologisk oenighet består, kan vi inte blunda för det flöde av Andens liv som strömmar från människor i en kyrka eller rörelse vi kanske tidigare avfärdat eller utpekat som representant för villfarelse. Kartan ritas dramatiskt om. Vi lyfts ur provinsialism och sekterism. Guds storhet och evangeliets universalitet framträder.

Här finns dock en sida som är både svår och smärtsam, men som samtidigt kan vara en väg till omvändelse och försoning. Ett ekumeniskt firande av trons vittnen inbegriper personer som har förföljts och lidit martyrdöden genom andra kristna i sin egen samtid. Frågan ställs på sin spets: Hur kan vi fira minnet av någon vars död vi själva – den kyrka eller rörelse vi tillhör – har orsakat? Denna bok berättar om personer som förföljdes som kättare och heretiker av andra kristna i sin egen tid; de brändes på bål, avrättades med svärd och dödades i Guds namn. Att erkänna dem som trons vittnen är inte bara en fråga om att hylla deras mod och integritet, men utmanar till en ingående reflexion över vad Kristi kropp är i relation till våra olika kyrkor.

Det ekumeniska firandet av trons vittnen påminner oss om hur Kristi kropp ständigt bryts sönder av våra svek. De människor vars martyrium vår egen del av kyrkan är skuld till, har något viktigt att säga oss. De visar oss hur våra snäva perspektiv så ofta får oss att tillgripa våld mot den andre, vare sig det är verbalt eller fysiskt. Men framför allt inbjuder de oss till den plats på vilken Kristus alltid står: där våld uthärdas men aldrig utövas. Så drar de oss djupare in i Kristi kropp. Genom att vi berättar för varandra om dessa vittnen, och vördar dem, bidrar vi till helandet av Kristi kropp.

*

Skyn av vittnen som Hebreerbrevet talar om – vilken träffande bild! – består av alla de som genom Guds nåd formar vårt lärjungaskap. Det är en stor skara, av vilka de flestas ansikten är dolda för oss. Genom de berättelser som här återges får vi hjälp att identifiera några av dem. Vi minns dem, i de allra flesta fall, på deras himmelska födelsedag, som kyrkan kallar deras dödsdag. En del är välbekanta, människor ur vår egen tradition som vi har lätt att ta till oss. Men här möter vi också oväntade ansikten, främlingar som Gud fört i vår väg för att vi genom dem skall upptäcka djupen och vidden i den rikedom som finns hos Gud. De får oss att se med nya ögon på våra bröder och systrar i andra traditioner. Ängslighet ersätts av förundran, kanske också av besinning när vi inser hur många gånger vi genom fördomar och okunnighet har avvisat dem som Gud velat ge oss som gåvor för att hans rike skall växa i världen.

Varje gång vi tar del av berättelser om trons vittnen från en annan del av kristenheten än vår egen, låter vi ödmjukhet övervinna självtillräcklighet. Vi kan aldrig veta vem Gud i framtiden kommer att använda för att leda oss till ett rikare liv i Kristus!

Peter & Joel Halldorf


[1] 1 joh 1:1
[2] Hebr 13:7
[3] Upp 12:11
[4] Grekiska: synaxarion
[5] Hebr 12:1
[6] Luk 20:38
[7] Hebr 12:23