Tertullianus (155-220)

 

Det finns kristna som med sina liv vittnar övertygande om evangeliet, men inte alltid har lätt för att sätta ord på sin erfarenhet av mötet med Gud. Andra är begåvade med profetisk ande och bidrar med nya och klargörande tolkningar av Guds mysterier, medan deras liv däremot präglas av motsägelser. Det senare kan i hög grad sägas om Tertullianus, som de lutherska kyrkorna ihågkommer den 26 april.

Han var en av de mest inflytelserika teologerna och författarna i kyrkan under 200-talet, men kom med tiden att bli mer och mer isolerad. Tertullianus polemiska läggning tillsammans med entusiasmen för den asketiska profetrörelsen, montanismen, gjorde att Tertullianus utvecklade ett alltmer intolerant drag. Efter att ha brutit med den stora kyrkan år 213, och även med de profeter han under en period sympatiserade med, dog han omgiven av endast ett fåtal anhängare.

Tertullianus föddes omkring år 160 i en förmögen familj i Karthago, där han fick en gedigen klassisk bildning. Efter sin omvändelse 193 kom han, med sanningen som utgångspunkt, att bli en av de mest övertygande försvararna av den kristna tron. Det var sanningen som motiverade Tertullianus kristna tro. Själv var han dess advokat. ”Vad är det demonerna hatar, hedningarna förkastar och de kristna lider och dör för?” Det är sanningen, veritas, svarade Tertullianus. I en av hans skrifter återkommer ordet 162 gånger. Gud är sanningens Gud, Jesus Kristus har kommit för att vi ska lära känna sanningen.

Med sin språkliga precision, inspirerad av den romerska juridiken, blev Tertullianus en nydanare av det kristna språket. Han lämnade bestående bidrag till den latinska teologin, inte minst genom sina formuleringar av treenighetsläran, och hans skrifter om dopet, bönen och martyriet kom att citeras flitigt av senare århundradens författare. Bland intellektuella romare njöt man av denne ordets mästare, för språkets och stilens skull. I några formuleringar som blivit klassiska hörs den ironiska tonen mellan raderna när Tertullianus hyllar den ”absurda” tron. ”Guds son har fötts: det var ‘skamligt’ och därför ingen skam. Guds son har dött: det är ‘galenskap’ och därför trovärdigt. Han begravdes och uppstod: det är säkert eftersom det är ‘omöjligt’.”

Kanske är ett av Tertullianus viktigaste bidrag just hans hållning till trons absurditet. Med stor tankeskärpa försvarar han tron – inför vilken tanken måste avträda sitt välde. Om giltigheten i denna fruktbara paradox var han själv ett vittne. Genom att ställa sitt skarpa intellekt under trons lydnad hade han blivit född på nytt.