Guds patos

 

För Gud är allting möjligt, säger Jesus i dagens evangelium.

Vad hör vi i dessa ord? Hör vi om Guds makt? Eller hör vi om Guds omsorg?

Orden om att allt är möjligt för Gud kan uppfattas på ett abstrakt sätt: Gud har all makt, han kan göra vad han vill. Man kan också ta till sig orden på ett personligt plan: Guds omsorg om mig är så stor att ingenting kan skilja mig från hans kärlek.

De bibliska profeternas viktigaste bidrag är den intensitet med vilken de förmedlar Guds patos, den djupa medkänslan för allt skapat. ”Skulle jag inte bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor 120 000 människor – och dessutom många djur”, säger Herren till Jona. Den stora tanken om Gud hos Jeremia, som vi just nu läser, är inte oändlig vishet eller oändlig makt, utan oändlig omsorg. Profetens karisma är inte insikt i framtiden, det är inblick i Guds hjärta: han som inte lever av andra, bryr sig om andra.

Men hur kan den Väldige som skapat världar och vintergator i sitt innersta påverkas av vad en enda liten del i hans skapelse gör eller inte gör? Guds lidelse, det sätt på vilket han låter sig beröras av sin skapelse, är både en paradox och ett mysterium. Lidelsen röjer hans medkänsla – och döljer hans makt.

Så blir det påtagligt för oss: fastan i sig är ointressant för Gud. Allt han önskar är att få visa sin omsorg om var och en av oss personligen. Det är fastans mening.

 

 

En småbarnsfars fasta

 

Hur kan man som småbarnsfar leva i fastans kallelse?

Josef av Nasaret är i det avseendet en unik och uppmuntrande förebild, och det är knappast en tillfällighet att hans högtidsdag infaller under Stora fastan. Genom Josefs exempel möter varje man en inbjudan till förnöjsamhet: att trofast ta emot den lott Försynen mätt ut åt oss. Josefs storhet – han är ett av kyrkans största helgon – framträder i det sätt på vilket han i det undangömda fullgör Guds vilja i hemmet Nasaret. Ödmjukt tar han emot sitt liv som en gåva, med de plikter det innebär – att älska, skydda och fostra – och med de offer som följer av ett odelat ja till det oglamorösa uppdraget.

I Nasaret blev Josef den förste mannen i historien som levde det fördolda livet med Jesus och fann att det var gott.

 

 

S:t Patricks day

 

I dag är det S:t Patricks day och någon undrade: Gör fastan ett avbrott den 17 mars?

Ja, för alla irländare. Vi övriga bryter inte fastan, men gläds med våra irländska vänner och låter oss inspireras av slaven från Britannien som återvände till sina förövare som en Kristi slav och blev Pádraig med hela det keltiska folket. Romaren Patricius är Irlands apostel och nationalhelgon, grundaren av den irländska kyrkan och känd för oss som S:t Patrick.

I skogarna på nordvästra Irland genomgick han sitt novitiat i bönens och fastans skola under tidigt 400-tal. När han på sin ålders höst skriver sin Confessio – ett slags “Kristens resa” där han skildrar sin livsväg – är ett av ledmotiven tacksamheten över Guds kärleksfulla hand i allt det som hände honom under de svåra fångenskapsåren. Han kunde nu skriva: “Gud undervisar hjärtat genom lidanden och motsägelser, inte genom idéer.”

 

 

Prostrationen

 

Vi har nått halvvägs nu. Ikväll, på fastans tjugoförsta dag, ber vi på nytt Efraim Syrierns fastebön i vespern. Efter varje del av denna bön gör hela församlingen en prostration, genom att nedfalla med huvudet mot marken. I ortodox tradition är prostrationen ett av de mest karakteristiska uttrycken för fastetidens gudstjänster.

Genom att påbjuda prostration framhåller kyrkan att kropp och själ inte får skiljas åt. Hela människan har fallit, och hela människan måste upprättas. Genom synden har kroppen fått herraväldet över anden. Kroppen skall inte föraktas eller besegras. Som en del av Guds avbild är den helig. Gud, den Helige, blev själv kropp. Fastan syftar till att återställa och rena kroppen till det själens tempel där Guds Ande gärna vill bo. Den kristna askesen är aldrig en kamp mot kroppen – den är en kamp i kroppen och för kroppens frälsning.

Därför måste omvändelsen omfatta hela människan. I prostrationen deltar kroppen i själens bön, och själen ber med hela kroppen.

 

Bekännelse på liv och död

 

Förändras tron när tiderna förändras? Hebreebrevet ger oss svaret: ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.” (13:8) Tanken att vi skulle kunna bättra på den grund som lagts av apostlarna, trons ögonvittnen, är inget annat än hybris. Ändå gör vi nu och då våra försök.

När vi söndag efter söndag, med samma ord som använts sedan 300-talet och i gemenskap med kyrkan över hela världen, bekänner ”den tro som en gång för alla har anförtrotts åt de heliga”, är det inte för att vi skall ”tro rätt”. Vi gör det för att förbli i Guds vila.

Bekännelsen av vår heliga kristna tro rör sig inte om spetsfundigheter. Den är på liv och död. Grunden för vår tro är en person, och en relation till denne person. Allt handlar om att hålla sig nära Jesus. Men närheten till Kristus kan aldrig skiljas från bekännelsen till Jesus. Bara om Jesus Kristus är den som kyrkan sedan apostlarnas dagar bekänt honom vara, kan vi våga släppa taget om våra liv.

Därför är vår bekännelse grunden för vår vila. Och fastan en tid som kallar oss att återvända till den tro i vilken vi en gång blev döpta.

 

Vårrensning!

 

I förrgår hade bina vårrensning. För oss odlare är det ett gott tecken: bisamhället har överlevt vintern och vädrar sig nu inför en ny säsong. Efter denna rensning börjar drottningen på nytt producera ägg.

Den så kallade vårrensningen innebär att bina flyger ut och tömmer sina tarmar. Det är en lättnad för dessa flygande varelser. Nu befrias de från allt de samlat på sig under en lång vinterdvala. Ligger det snö utanför kupan, vilket det inte gör i år, färgas den brun av exkrementerna. Har man råkat hänga ut vit tvätt denna dag – vårrensningen sker alltid den första riktigt varma vårvinterdagen – är det bara att ställa in sig på att tvätta om.

Denna händelse i bigården, som nästan alltid infaller under fastetiden, är en både lekfull och precis bild av vad vi nu genomgår. Fastan är själens vårrensning. En nödvändig rening för att vi skall bära den frukt som är sötare än honung.

 

Självömkans frestelse

 

För en människa som blir så delaktig i Guds medkänsla för sin värld som profeten Jeremia, finns ibland risken att det djupa lidandet över en viss situation börjar leva sitt eget liv, främmande för Guds sinnelag och skilt från de människor som från början var orsak till medlidandet.

I dag sker något märkligt när vi läser ur det femtonde kapitlet i Jeremia bok (15:10-11, 15-21). En konflikt uppstår mellan Guds patos och profetens. Jeremia förlorar tålamodet, han ber Gud sätta en gräns för sitt förbarmande. Profetens indignation är inte längre ett uttryck för Guds vrede, som aldrig är skild från hans kärlek, utan övergår i självömkan och bitterhet.

När Jeremia ber Gud att hämnas på hans förföljare, svarar Herren: ”Om du vänder tillbaka skall jag låta dig komma tillbaka och bli min tjänare.” Istället för förståelse från Gud möter Jeremia en mild men skarp tillrättavisning. Den attityd han nu uppvisar vill Herren inte kännas vid. Profeten, som så ofta kallat folket att omvända sig, är nu den som själv måste vända om.

Frestelsen till självömkan kan vara ytterst subtil. Äkta medlidande som drabbas av hypertrofi slutar i egenkärlek.

 

In i Guds vila

 

Vi har inlett vår läsning av Hebreebrevet, en epistel som kyrkan alltid läser under fastetiden. Ingen annan bok binder samman Bibelns två testamenten så tydligt. Israels historia rymmer mysteriet med Kristus och kyrkan. Det är den röda tråden för Hebreerbrevets författare, som från första penseldraget målar sin strålande Kristusikon.

I dag möter vi talet om ”att gå in i Guds vila”. Det fjärde kapitlet påminner om tre sidor av denna vila: sabbaten när Gud vilar från sitt verk, folkets vila när de efter ökenvandringen kommit till ro i löftets land och himmelrikets vila. Det rike som hör framtiden till – och som har en utpost i våra hjärtan.

Guds vila är aldrig långt borta. Vi kan när som helst gå in i den. Fastan vill hjälpa oss att finna ingången.

 

I den ljusa klädnaden

 

I den tidiga kyrkan utgjorde fastetiden dopkandidaternas avslutande förberedelseperiod inför påsknattens dop. Vid fastans början fick katekumenerna infinna sig hos biskopen tillsammans med sina faddrar, som gick i god för att de var uppriktiga i sin tro och sitt uppsåt. Från den dagen utgjorde de en dopklass, photizomenoi, ”de som skulle upplysas”. I gryningen varje veckodag kom de för att delta i morgongudstjänsten och fick därefter undervisning av biskopen mellan klockan sex och nio.

I samband med introduktionen vid fastans början inledde biskopen förmaningstalet till dopkandidaterna med följande ord: Redan har salighetens doft kommit till er som skall få del av ljuset. Redan plockar ni de andliga blommorna för att fläta himmelska kransar. Redan har ni kommit till palatsets förgård. Måtte ni nu också bli förda in av Konungen!

Även om det numera är mindre vanligt med dopundervisning under fastetiden, har denna innebörd av fastan inte gått förlorad. Påsken är minnet av vårt dop – vår död och vår uppståndelse med Kristus – och fastan en tid som vill låta oss på nytt iklädas denna ljusa klädnad i vilken vi skall föras in till Konungen.

 

Låt ogräset vara

 

I går läste vi hos profeten Jeremia: ”Jag insåg att det var mot mig de smidde sina planer: ’Låt oss sätta trädet till hans bröd, låt oss utplåna honom ur de levandes land…’” (11:19, Septuaginta). I dessa urgamla ord hör kyrkan Kristi röst när han talar om sin stora förestående fredag. ”Trädet är en bild på korset och brödet är hans kropp”, skriver en av kyrkofäderna.

På söndag, den tredje i fastan som rustar oss för kampen mot ondskan, välsignar biskop Biörn den korsfästelseikon som sedan Askonsdagen finns på ambon i Slottskapellet. Ikonen, som målats av Robin Johansson, har sin givna plats i gudstjänsten under hela fastetiden. Under resten av året möter den oss på ambon varje fredag, korsets dag.

På korsfästelsens dag riktar sig alla onda makter mot Jesus. Men Jesus riktar sitt ansikte mot Fadern. Denna scen vägleder oss i vår kamp. Kämpa inte mot ondskan. Ignorera djävulen. Om det onda angriper dig från ett håll, vänd dig i den andra riktningen. Mot Kristus. I ljuset från hans ansikte har mörkret ingen makt.