Arbetets glädje

I morgon kväll inleds förfastan. Vi går in i den söndag – septuagesima – som markerar att det är sjuttio dagar kvar till påsk. 

Det är en visdom att kyrkan genom valet av evangelium denna söndag – Matt 20:1–16 – inleder förfastan med att påminna om att inga andliga framsteg är möjliga om vi inte har rätt förhållande till vårt arbete och därmed till vår kropp. Bön och arbete kan aldrig skiljas åt. Som benediktinmunken Ingmar Svanteson har uttryckt det: “Arbete utan bön slutar i slaveri, bön utan arbete leder till svärmeri.”

Vad vi än arbetar med – om det är de dagliga sysslorna på arbetsplatsen eller i hemmet: köksarbete, städning, tvätt, bokföring, snöröjning eller annat – är det en konst att arbeta. Det gäller att finna den smala vägen mellan arbetsnarkomani och arbetsförakt. I det senare fallet blir arbetet ett nödvändigt ont, något vi utför medan vi har uppmärksamheten på annat håll. I det förra är vi inte bara hängivna vårt arbete, vi har förlorat distansen till det. 

I bägge fallen uppstår en klyfta mellan andligt och världsligt. Den som tänker för lågt om arbetet ser bönen som andligare. Och när arbetet blir ett självändamål, sker det som profeten Jeremia sätter ord på i söndagens gammaltestamentliga läsning: den vise berömmer sig över sin vishet, den starke över sin styrka, den rike över sin rikedom. Vi lever inte längre det vi gestaltar i mässans offertorium när bröd och vin bärs fram: livet som en gåva från Gud som – när vi tar emot den ur hans Guds och bär fram den i tacksägelse – blir för oss till gemenskap med honom som ”verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden” (Jer 9:24).

Comments are closed.