Awgen (d ca 379)

 

Munkfadern Awgen firas denna dag i den syriska traditionen – han är fader till alla munkar i den östliga kristenheten. Enligt traditionen var Awgen en egyptisk pärlfiskare som i 25-årsåldern beslöt sig för att bli munk och inträdde i det kloster som grundats av Pachomios i övre Egypten på 300-talet. Han hade, berättas det, andliga gåvor och Gud gjorde märkliga under genom honom.

Efter en tid i klostret lämnade Awgen Egypten och färdades österut tillsammans med 28 lärjungar (enligt vissa uppgifter var de sjuttio). Han anlände till Nisbis – nuvarande Nusaybin i sydöstra Turkiet –  och slog sig ner vi berget Izla, där han berättade om det egyptiska klosterlivet för syrisktalande kristna. Här växte Efraim Syriern upp i generationen efter Awgen. Starka historiska belägg bekräftar att det fanns monastiska kommuniteter med ursprung i Egypten i trakten kring Nisbis redan på 300-talet.

Klostret vid Izlas fot var det första i denna del av kristenheten. Det växte snabbt. Flera av Awgens lärjungar, vars namn återkommer i tidiga helgonbiografier, utgick från Izla och grundade i sin tur kloster i Persien, Armenien, Georgien och ända bort till Indien och Kina.

Bilden: Nutida munk i de trakter där Awgen grundade de första klostren på 300-talet.

 

 

Philipp Melanchton (1497-1560)

 

Philipp Melanchton var en av de tydligaste företrädarna inom reformationen för ett ekumeniskt förhållningssätt. Han blev professor i grekiska i Wittenberg 1518, och mellan Melanchton och Martin Luther uppstod en nära vänskap och ett fruktbart samarbete.

Likt kyrkofäderna förenade Melanchton en bred bildning och goda språkkunskaper med teologisk fördjupning. Han skrev läroböcker i etik, retorik och dialektik, reformerade universitetet i Wittenberg och lade grunden för en nyordning av utbildningen, något som även kom att påverka den svenska skolans uppbyggnad med latinstudium och en kombination av humaniora och teologi. Genom att och föra in det klassiska bildningsarvet i reformationen motverkade Melanchton en svärmisk tolkning av kristendomen och öppnade väg för en positiv utveckling av kulturlivet i de protestantiska länderna.

I en kommentar till centrala begrepp i Romarbrevet, som synd och nåd, rättfärdiggörelse och predestination, sammanfattade Philipp Melanchton reformationens grundtankar. Han var också författare till den så kallade Augsburgska bekännelsen med sin ekumeniska inriktning. Melanchton menade sig här återge hela kyrkans gemensamma tro, ett uttryck för hans bemödanden att olika trosinriktningar inom kyrkan skulle närma sig varandra.

Även om Melanchton delade Luthers grundtankar intog han en självständig hållning i vissa frågor, inte minst gällande predestinationsläran där Melanchtons ljusare människosyn kom till uttryck. Omvändelsen sker visserligen genom ordet och Anden men den mänskliga viljan har “en förmåga att ansluta sig till nåden”, skrev han.

Luther och Melanchton förblev vänner och medarbetare livet ut, men efter Luthers död utbröt skrider mellan Melanchthons lärjungar och dem som ansåg sig företräda den äkta lutherdomen. Bland annat för att Melanchthon stödde dem som förordade ett återupptagande av sådana medeltida kyrkobruk som inte stred mot Bibeln.

Som person var Melanchton en omtyckt och ädel karaktär med en djup personlig fromhet. Han avskydde skvaller och sarkasm och förhöll sig respektfull även till sina meningsmotståndare. Daglig bön och bibelmeditation hörde till hans vanor. Han kallade sitt hem ”en liten Guds församling” och hans kärleksfulla omsorg om sin hustru och sina barn gjorde intryck på många. Philipp Melanchton dog i Wittenberg den 19 april 1560.

 

 

Isak av Kellia (400-tal)


Den koptiska och etiopiska kyrkan firar i dag minnet av Isak av Kellia, en av de egyptiska ökenfäderna på 400-talet som uppehöll traditionen från de första ökeneremiterna. Isak var lärjunge till Kronios och efterträdde honom som presbyter i Nitria år 395. Historien om hur det gick till när han försökte undkomma prästämbetet berättas i Ökenfädernas tänkespråk:

När man kom för att göra Isak till presbyter, och han fick höra om det, flydde han till öknen. Men fäderna följde efter honom och kom till den äng där han gömt sig i gräset, men kunde inte hitta honom. Det var kväll, och de bestämde sig för att övernatta. När de släppte åsnan för att låta den beta, gick den och ställde sig bredvid Isak där han gömt sig. Nästa morgon letade de efter åsnan och hittade då också Abba Isak. De blev förvånade, och ville binda honom och föra honom tillbaka. Men han sa: ”Jag skall inte rymma. För det här är Guds vilja, och vart jag än flyr, så finner jag den.”

Under senare delen av sitt liv drog sig Isak tillbaka till öknen där han levde som eremit. Tillsammans med de så kallade ”fyra långa bröderna” fördrevs han efter 30 år av patriarken Theofilos på grund av sina sympatier för Origenes, men lär senare han återvänt.

Abba Isak följde den asketiska väg som trampats upp av Antonios, Makarios och de övriga pionjärerna i ökenväckelsen. Han sörjde över den slapphet han såg smyga sig in bland många munkar i generationerna efter de stora fäderna. ”Våra fäder bar gamla lappade plagg och kläder flätade av palmblad, nu bär ni dyrbara kläder”, sa han.

När Isak låg för döden samlades bröderna omkring honom. ”Vad skall vi göra när du är borta?”, sa de. Han svarade: ”Se hur jag har gått före er. Om ni också vill följa efter och hålla Guds bud, så sänder Gud sin nåd och beskyddar den här platsen. Men om ni inte håller dem, kan ni inte stanna här.”

 

 

Simeon Bar Sabbae (d 341)

 

Den 14 Nisan år 341, när de syriska kristna firade långfredag, blev katolikos Simeon Bar Sabbae i Seleukia-Ctesifont martyr tillsammans med hundra av sina närmaste medarbetare. De var alla biskopar, präster och diakoner i den östsyriska kyrkan. Den persiske kungen Sapor II hade beordrat deras avrättning i förhoppning om att därmed få slut på det kristna motståndet mot kriget. Han upplevde de kristna som ett hot mot det persiska riket och trodde sig nu kunna eliminera detta.

De historiska uppgifterna om Simeons liv är begränsade. Han blev vald till katolikos – sin kyrkas överhuvud – i Seleukia-Ctesifont efter att hans företrädare hade blivit avsatt, men fick vänta med att börja utöva sitt ämbete tills denne var död.

Vi vet mer om den senare delen av Simeons liv, som kulminerade i martyriet. Den persiske kungen hade fördubblat skatterna för att kunna bekosta de ökade krigsutgifterna. Simeon, som såg i vilken djup fattigdom många av de troende levde, vägrade lyda kungens dekret. Därför inledde kungen svåra förföljelser mot de kristna, många kyrkor förstördes, och man försökte få de kristna att avsäga sig sin tro. När de vägrade arresterades Simeon tillsammans med dem ur prästerskapet som hade lett motståndet. Sapor försökte med olika medel att få Simeon att ändra uppfattning. Han krävde att han skulle förneka sin tro och tillbe solen och de hedniska gudarna, men inget fungerade. När kungen frågade varför han inte visade honom tillbörlig respekt, svarade Simeon: ”Tidigare gav jag dig min vördnad, men nu, när du kräver av mig att förneka min Gud och avsäga mig min tro, skulle det aldrig falla mig in att buga mig för dig. ”Efter att ha sett sina bröder dö för svärdet, en efter en, fördes han själv fram till stocken där han halshöggs.

Minnet av Simeon Bar Sabbae firas framför allt i de assyriska och kaldeiska kyrkorna, men även i hela den bysantinska kristenheten.

Bilden: Simeon Bar Sabbaes martyrium

 

Sadhu Sundar Singh (1889-1929)

 

Sundar Singh föddes i Rambur i norra Indien där han växte upp i en av byns ledande familjer.  Hans mor tog honom tidigt till en sadhu, en helig man i den hinduiska traditionen, vid vars fötter han fick undervisning, samtidigt som hon sände honom till en kristen skola för att han skulle lära sig engelska.

När Sundar Singhs mor dog kastades Singh, som då var 14 år, in i en livskris. Han lät sin vrede gå ut över de kristna missionärerna och förlöjligade deras tro. Som ett yttersta uttryck för sitt förakt köpte han en bibel och brände dess sidor en efter en medan hans vänner såg på. Tre dagar senare hade han bestämt sig för begå självmord. Under natten ropade han ut frågan vem som var den sanne Guden. Om denne inte visade sig för honom skulle han avsluta sitt liv vid ett järnvägsspår. Innan gryningen bröt in såg Singh en vision av Kristus med genomborrade händer.

När Sundar Singh berättade för sin far att han i fortsättningen skulle följa Kristus tog fadern avstånd från honom, och hans bror försökte förgifta honom. På sin sextonde födelsedag döptes han till Kristus i en kyrka vid foten av Himalaya. Mot slutet av sitt liv fick han uppleva hur hans far också blev en kristen.

I oktober 1906 påbörjade Sundar Singh sin gärning som resande förkunnare. Han bar turban och en gul mantel av det slag som en hindisk sadhu brukade vara iklädd. Singh betraktade sig som en sadhu, men en kristen sådan; han insåg att kristendomen inte skulle kunna nå indiernas hjärtan om det inte skedde på indiskt vis. ”Jag är inte värdig att följa Kristus”, sa han, ”men likt honom vill jag inte ha något hem och inga ägodelar. Jag vill tillhöra vägen, dela mitt folks lidande och berätta för alla människor om Guds kärlek.”

Singh vandrade till att börja med norrut, till Punjab, in i Kashmir och därefter genom Afghanistan. Ryktet om honom spreds och han kom att göra resor över hela Asien. Man talade om honom som ”aposteln med de blödande fötterna”. Förföljelse och arresteringar drabbade honom samtidigt som många kom till tro. Vid två tillfällen besökte Singh även väst: 1920 reste han både till Europa, USA och Australien, och 1922 på nytt till Europa då han också gästade Sverige där han bland andra hade kontakt med ärkebiskop Natan Söderblom. Evangelierna var denne indiske sadhus stora kärlek och genom sina ord om ett djupare Kristusliv nådde han människors hjärtan i många traditioner. ”Han ser inte bara ut som Jesus, han talar som Jesus måste ha gjort”, sa man.

De många resorna tog på hans krafter och de sista åren av sitt liv ägnade Sundar Singh åt bön, meditation och skrivande. Mellan 1922 och 1928 författade han åtta böcker som översatts till många språk. 1929 ville han göra en sista resa till Tibet, som han ofta hade besökt på somrarna, trots att hans vänner nu avrådde honom. Han återvände aldrig från denna resa. Om han dog av utmattning eller nådde bergen förblev ett mysterium.

 

 

Crescens av Myra (200-tal)

 

I martyrernas stora skara från den unga kyrkan möter vi Crescens av Myra. Han kom från en välkänd familj i provinsen Lykien i Mindre Asien. När en stor folkhop i staden vid ett tillfälle var på väg till hednatemplet i Myra, manade han dem att överge sin avgudadyrkan och vända om till Kristus. Händelsen blev känd för Myras stadsprefekt.

När denne förhörde Crescens och frågade om hans bakgrund, fick han inget annat svar än att han var kristen – han ville skydda sina föräldrar. Prefekten var dock bekant med hans far, och ville för dennes skull rädda hans son. Därför föreslog han för Crescens att han bara skulle ge ett offer på altaret vid kultplatsen, sedan kunde han få förbli kristen.

Crescens svarade då: ”Det är otänkbart för kroppen att inte handla i överensstämmelse med själen, eftersom det är själen som styr och vägleder kroppen.” Crescens hade därmed beseglat sitt öde: han blev slagen, fängslad med järnbojor och därefter bränd på bål.

Berättelsen om Crescens av Myra och dennes vittnesbörd finns bevarad genom att Andreas av Kreta berättar om martyren i en predikan på festdagen för St Nikolaus, som även han kom från Myra.

 

 

 

Maria av Egypten (300-tal)

 

 Den egyptiska Maria, även kallad ”synderskan”, levde under 47 år ett strängt asketiskt liv i öknen på 300-talet. När klosterfadern Zosima en gång färdades över floden Jordan för att besöka en åldrad helig fader, såg han plötsligt en gestalt som vandrade i öknen, naken och svartbränd av solen. Det var Maria av Egypten. Maria berättade för fader Zosima om sitt liv:

”Jag är född i Egypten. När jag var tolv år kom jag till Alexandria. Där levde jag under sjutton år ett utsvävande liv – ingen nekade jag att njuta min kropp. När människorna i trakten började fara upp till Jerusalem för att tillbe det heliga korset, bad jag några sjömän ta mig med på resan. Då det blev fråga om färdpenningen sa jag: ’Någon annan ersättning har jag inte att ge än att ni får förfoga över min kropp.’

Vi anlände i Jerusalem, och tillsammans med andra pilgrimer skulle jag gå in genom kyrkporten för att tillbe det heliga korset. Då var det plötsligt som att en osynlig kraft höll mig tillbaka, jag kunde inte gå in. Gång på gång försökte jag gå över tröskeln, men kom inte längre än så. När jag rannsakade mitt hjärta började jag gråta bittert, drabbad av min synd. Då såg jag en ikon av Gudsmodern Maria. Jag vände mig mot henne och bad om hjälp att få träda in i kyrkan. Samtidigt lovade jag att avsäga mig världen och från denna stund leva i kyskhet.

Efter bönen försökte jag på nytt gå in i kyrkan, och nu gick det utan svårigheter. I djup tacksamhet tillbad jag inför det heliga korset. Då hörde jag en röst som sa: ‘Gå över Jordan, så ska du bli frälst.’ Alltså gick jag över Jordan och kom till denna öken. Här har jag nu levt i 47 år utan att träffa en enda människa. I sjutton år var jag hårt ansatt av köttets begär, men nu har jag med Guds hjälp besegrat dem. Detta är min historia. Bed nu för mig!”

När Zosima hörde Marias berättelse föll han ned och prisade Gud för hur Herren hade verkat i sin tjänarinna. Maria bad honom komma tillbaka till Jordan med Herrens heliga kropp och blod nästa gång han skulle fira eukaristin. Så gjorde han, och efter att hon tagit emot gåvorna bad Maria fader Zosima att återkomma även nästa år. När han ett år senare återvände fann han Maria död på platsen. Han begravde henne i öknen och återvände till sitt kloster och prisade Gud.

I ortodox tradition har Maria av Egypten fått en egen söndag, den femte i fastan, medan hon i den koptiska kyrkan firas den 14 april.

 

 

 

Martin I (ca 600-655)

 

13 aprilMartin I var den siste påven som blev martyr. Han föddes i Umbrien i Italien omkring år 600 och när han valdes till biskop i Rom 646 befann sig kyrkorna i Rom och Konstantinopel i kris. En konflikt som rörde frågan om Kristi två viljor hade blossat upp. Striden var en förlängning av de tidigare kristologiska fejderna om förhållandet mellan mänskligt och gudomligt i Jesu person. Frågan som nu ställdes på sin spets var: Fanns det en eller två viljor hos Jesus?

De så kallade monotheliterna hävdade att Jesus bara hade en vilja, den gudomliga. Martin däremot hörde till dem som menade att bekännelsen från kyrkomötet i Chalcedon 451 även omfattade Jesu vilja: inkarnationen innebar att gudomligt och mänskligt hade förenats i Jesus utan förväxling och sammanblandning. När Gud blev människa hade inget lagts till och inget dragits ifrån – han var blev helt och fullt människa, samtidigt som han förblev Gud i allt.

Därmed hamnade Martin i konflikt med kejsaren i Konstantinopel, Konstans II, som hävdade den motsatta ståndpunkten. När denne sände ett dokument i saken till Rom, och påven vägrade underteckna detta utan istället lät sammankalla 105 biskopar som fördömde kejsarens uttalanden, blev Konstans rasande. Han sände en av sina generaler för att arrestera påven och föra honom till Konstantinopel. Generalen hade inte mod att själv fängsla påven, utan gav en av soldaterna order att döda honom med svärd inne i kyrkan. Men när soldaten gick in i kyrkan, med sitt svärd dolt, slogs han av blindhet, och Martin undgick därmed döden.

Senare gjordes ett nytt försök. Kejsaren meddelade att han hade avsatt Martin och att en efterträdare skulle utses. När man kom för att gripa honom förbjöd påven sina präster att ingripa eftersom han ville undvika blodsutgjutelse. Han tillfångatogs och fördes till Konstantinopel där han först hölls inspärrad i fängelset Prandearia i 93 dagar, plågad av hunger, kyla och törst. Den 19 december samma år fördes han inför senaten, där han åtalades för flera politiska brott. Sedan kläddes han av nästan alla sina kläder inför en stor folkmassa, fördes i bojor genom staden till fängelset Diomede där han fick sitta i 85 dagar. Därefter beslutade kejsaren att han skulle landsförvisas istället för att avrättas.

Han fördes nu till Krimhalvön som vid denna tid genomled en svår svält. Martin avled samma år han landsteg, och begravdes i kyrkan Blachernæ år 655. Martin firas den 13 april i både väst och öst.

Alfred Lorenzen (1939-1988)

 

När Jesusfolket från USA anlände till Skandinavien under 1970-talet, och med den en karismatisk förnyelse som spred sig genom de historiska kyrkorna, var det inte alla i de traditionella pingstsamfunden som öppnade sina dörrar. En av dem som gjorde det var Alfred Lorenzen, pastor i Köpenhamn och den danska pingströrelsens oomstridde ledargestalt. För honom själv och den församling han ledde var det början på en helt ny tid. ”Jag var beredd att lämna allt, även pingströrelsen, för att gå dit Andens vind blåste”, berättade han senare. Om den andliga förnyelsens betydelse för honom själv sa han: ”Det var något som bröt fram stilla och lugnt, men som kom att förändra allt i mitt liv. Min syn på min tjänst, på kyrkan som Kristi kropp, min förståelse av bönen. Jag fick också en större förståelse av nattvardens och dopets betydelse.”

Alfred Lorenzen blev kvar i pingströrelsen, och fick vara med och skriva kyrkohistoria i Danmark. Under hans ledarskap ökade de danska pingstförsamlingarna sitt medlemsantal med 60 procent under en 15-årsperiod. Hans inflytande sträckte sig samtidigt långt utanför såväl den egna rörelsens som landets gränser.  Under 1970- 80-talet var han den skandinaviska pingströrelsens mest inflytelserike ledare, efterfrågad talare på många konferenser och förebild för en hel generation av unga kristna ledare. Han byggde broar till andra kyrkor, blev en stark röst för kristen enhet och vann respekt inom alla kyrkor.

Alfred Lorenzen var en lågmäld förkunnare av Guds ord. ”Hans förkunnelse grep människors hjärtan på ett ovanligt sätt”, berättar en av dem som tidigt hörde honom. Det var i utläggningen av Skriften han hade sin främsta gåva, med en säregen förmåga att levandegöra Bibelns värld så att tron fick näring hos dem som lyssnade. Ett annat ögonvittne säger: ”När han öppnade munnen var det ibland en sådan utstrålning och klarhet att man fick gåshud och alla förstod att det var Gud som talade.”

När beskedet kom att Alfred Lorenzen drabbats av en hjärntumör – han hade plågats av svår huvudvärk en längre tid – gick det bara ett dygn från det att han fått diagnosen tills hans livslåga släcktes, den 12 april 1988. Han var då endast 49 år gammal och efterlämnade sin hustru Solveig och deras sju barn. Begravningsgudstjänsten hölls i Helligåndskirken på Strøget, och följdes av en statsmannalik kortege genom Köpenhamns gator.

 

 

Callinicus of Cernica (1787-1868)

 

Callinicus of Cernica, Rumäniens mest älskade helgon, föddes i Bukarest 1787. Han växte upp i en from familj, där hans mor tog honom till kyrkan och lärde honom att som barn gå bönens väg. Callinicus fick sin utbildning i stadens bästa skolor och visade snart en ovanlig begåvning. Men när han 20 år gammal stod på tröskeln till vad som spåddes bli en lysande karriär, valde han istället att inträda i klostret i Cernica, som han besökt åtskilliga gånger som barn.

I klosterlivet kom Cernica snart att utmärka sig för sin kärlek till bönen, sin ödmjuka livshållning och ett väl avvägt asketiskt liv. Hans föredömliga liv, som fick bröderna att häpna, gjorde att klostrets ledare valde att låta honom avlägga sina klosterlöften redan innan de tre ordinarie novisåren var till ända. Kommuniteten anförtrodde honom allt viktigare uppdrag och han fick möjlighet att besöka de vid denna tid stora moldaviska klostren. Vid 26 års ålder prästvigdes han och fick två år senare uppdraget som andlig fader i klostret. Snart började både präster och lekmän söka honom för vägledning och själavård, då de fann i Callinicus en man efter Guds hjärta.

1817 reste han till det heliga berget Athos där han vistades en längre tid. Här lärde han känna de erfarna munkarna och inhämtade viktiga insikter om klosterlivet som han senare skulle tillämpa. När han återvände till Cernica året därpå, valdes han till klostrets igumen (abbot), endast 30 år gammal.

Under de 31 år som Callinicus var ledare för klostret utvecklades en vitalitet som gjorde Cernica omtalat och till förebild för andra kloster . I sin monastiska vägledning hämtade han inspiration i synnerhet från Basileios den Store, den av kyrkofäderna han hade en särskild kärlek till.

1850 utnämndes Callinicus till biskop i Rimnicului Valcea. Han började verka intensivt för en förnyelse av det nedgångna kyrkolivet och fick inom några år se stora frukter av sina ansträngningar. När hans krafter började svikta återvände han till Cernica, där han levde sin sista tid i förnöjsam väntan på sitt slutliga möta med den Herre som varit hans livs stora kärlek.

Det avslutande året av sitt liv tillbringade han den mesta tiden i sin cell. Under firandet av de heliga påskdagarna 1868 kallade han till sig sju präster och bad dem ge honom kommunionen. Han sa: ”Bed för mig, för vi skall snart skiljas åt.” Två veckor senare, den 11 april, insomnade Callinicus. Han hade då levt 43 år i klostret och verkat som biskop i 17 år. Många berättelser finns bevarade om helandeunder som skedde genom hans böner och med sin profetiska gåva förutsåg han bland annat det svåra lidande som Första världskriget skulle innebära.